Aftonbladet – 19 augusti 1869, sida 3

snar uppgörelse at de uppstandna tvistigheterna. TEKNISK TIDNING. Innehåll: Kärl af pappersmassa. — Nytt medel att fördröja bårdnandet af gipsdeg. — Belysning i Paris med zirkonljus, — Om användnivgen af platincradt glas till speglar. — Metalliskt papper. — En fransk spekulation i råltgift. Kärl af pappersmassa. Firman American Papier-Mach Manufacturing Company i Evenpoint har nyligen bragt i handeln en stor mängd kärl af olika form och storlek, förfärdigade af pappersmassa; såsom ämbaren, tvättfat, mjölkbunkar, spottlådor, m. m. De ega vackra former, äro lätta som träkärl, tunna i godset, och likna lackerade kärl. Godsets seghet gör dem nära obrytbara, och mot väta visa de en ovanlig uthållighet; till och med kokande vatten förändra dem på intet vis. Man har undersökt fernissans beståndsdelar, i förmodan att vattenglas funnes deribland; men detta har icke kuntat upptäckas deruti; massan innehåller blott 6,5 procent mineraliska beståndsdelar; hvaremot den tjockt pålagåa lackfernissan befunnits starkt blyhaltig. Med kaustik natronlut såväl som genom ålkohol bår ett organiskt ämne blifvit utdraget ur massan, hvilket befunnits vara något slags kåda; och man slutar deraf att pappermassan har fått sin stora uthålra emot fuktighet genom tillsats af någon hartslösning. — Nytt medel att fördröja hårdnandet af gipsdeg. Af C. Puscner i Närnberg. Som bekant är, återfår gipssten, hvilken genom passande bränning beröfvats omkring 22 procent af sitt kristallvatten och pulveriserats, sin fordna hårdhet, när så mycket vatten blandas till gipsmjölet att det dermed kan bilda en styf deg. Härtill fordras allraminst 33 procent vatten; men hvaraf blott de ofvannämnda 22 bindas i form af nytt kristallvatten, medan den öfverskjutande vattentillsatsen afdunstar och efterlemnar porer i den hårdnade massan. När man använder gips i smått, för att deraf gjuta bilder eller. igenkitta öppningar, har man knappt mer än några få minuters tid till formens eller öppningens fyllande. Vid arbeten i stort, då degens beredning fordrar längre tid, bänder derför lätt att den hårdnar under sjelfva tillblandningen, och blir då mer eller mindre obrukbar. Denna olägenhet afbjelpes likväl genom att till gipsmjölet noga blanda 2 till 4 procent fint pulveriserad alte-rot, och till denna blandning småningom sätta 40 procent vatten, hvarmed gipsdegen sammanknådas. Till följd af alterotens stora halt af gelesyra (50 procent) får man en massa, som liknar bildbar lera, och som först efter en timmas tid börjar hårdna, men efter fullkomlig torkning blir så seg, att den kan filas, skäras, svarfvas, borras, och sålunda begagnas icke blott till gipsformning och kittning, utan till mycket annat, t. ex. schackspel, tärningar, broscher, dosor, 0. 8. v. En blandning af gips med 8 procent re fördröjer hårdnandet ännu längre och förökar massans seghet, Den på sistnämda sätt beredda degen kan utvalsas med en bakelsekafvel på en spegelglasskifva, till stora och tunna låtar, hvilka icke spricka vid torkningen, lossna ätt från glaset och kunna genom gnidning erhålla en glänsande yta. Om flera degblandningar af dylikt slag försättas med jordfärger eller andra täckande färger, kan man genom deras sammanknådning erhålla vackra härmningar af brokig marmor. Oberäknadt tillämpningen häraf vid stuckarbeten och ornamentering, inses lätt hvilka fördelar snickaren kan hemta genom begagnandet af en dylik massa till inläggningar, och spegelfabrikanten vid ramars förfärdigande. Men äfven kemisten kan använda denna föga kostsamma blandning till flera slags luteringar. I mån af gipsens finhet och renhet fördrar den nar: Procent vatten mer eller mindre; ett noggrannt vörhållande härvid kan derför icke uppgifvas för ans möjliga fall. Hr C. Puscxr: meddelade ofvanstående upplysningar vid ett föredrag, som han nyligen höll i Närnbergs Gewerbeverein, och bekräftade uppgifterna genom förevisande af en nyss beredd gipsdeg, samt schackpjeser, knappar, m. m., förfärdigado af en dylik deg. Belysning i Paris med s. k. Zirkonljus. Zirkonljus är egentligen icke annat än en variation af hvad man annars kallar kalkljus, d. v. s. belysning med ett fast ämne, som upphettas till hvitglödgning med brinnande oxybydrogengas. Man har nemligen funnit att zirkon kan utan att förtäras hållas hvitglödande på detta vis; hvilket icke är händelsen med kalk, talk och åtskilliga andra ämnen, med hvilka man gjort försök i detta hänseende. Om försöken med det nya belysningsmedlet berättas i Les Mondes (1869, sid. 177), förmodligen af redaktören abbe Moicno, hvad som följer: För några dagar sedan hade jag det nöjet att se en del af Paris belyst på ifrågavarande sätt, och jag kan ej annat än yttra mig högst lofordande derom. Den mest öfverraskande egenheten hos detta ljus är dess fullkomliga jemnhet och stillhet. De cylindrar eller kulor af zirkonjord, som användas, äro insatta i vanliga gatulyktor, och der påblåsta med den brinnande gasblandningen. Ljuset, ehuru ganska klart, begvärar icke ögat såsom elektriskt ljus och sprider sig bättre. Man ser en rent hvitglänsande kula, stor som en liten båll, och spridande sitt sken åt alla håll, samt i det närmaste liknande ett klart månsken. Skilnaden emellan detta ljus och det vanliga gasljuset är ganska märkvärdig; jag bar haft tillfälle att jemföra begge slagen tätt bredvid hvarandra. Gasljuset visar sig härvid gult, fladdrande och matt; zirkonljuset åter är hvitt, lugnt och alltid sig likt. Jag har äfven haft tillfälle att jemföra elektriskt ljus med vanligt gasljus, och funnit det förra mindre lämpligt till, belysning af gator, terg och andra öppna platser, derför att det bländar ögat och lemnar allt, som icke omedelbart belyses deraf, i mörker. Zirkonljuset är fritt ifrån dessa fel, och lyser omkring 14 gånger starkare än vanligt gasljus. Frågan är nu blott om man kan anskaffa den härtill nödiga syrgasen för så billigt pris, att den i ekonomiskt hänseende medgifverzirkonljusets användande. Om användningen af platineradt glas till speglar, glasögon och teleskopers. De förändringar, som glasets optiska egenskaper undergå genom Platinoring, hafva länge utgjort föremål för noggranna undersökningar och iakttagelser. Man har belagt glaset på ena sidan med en ytterst tunn platinahinna, och sedan granskat dess förmåga att genomsläppa ljuset eller återkasta det. Man har på detta sätt fått platinaspeglar, som återkasta ljuset, likasom andra speglar, men — sällsamt nog — äfven likna fönsterglas, genom hvilket man betraktar föremålen klart och