henne tecken att vara försigtig, och då der gråtande flickan ville berätta för henne der plan, som sålunda omkullkastades, afbröt hor henne hastigt och sade: G Tyst, stackars barr, jag har redan alltfö mycket blandat mig i dessa saker. Vä fru gifve att jag ej gjort eder båda mera ondt än godt! Säg mig ingenting mera. Ah! madame, jag skall vara img jag skall inte säga någonting; men o!om ni blott ville försöka befria mig från denna ballet! Det är monsieurs påhitt. Ah! madame, skulle ni inte kunna tala vid konungen ? Omöjligt; barn, sade drottningen. -Det är inte här som det var vid det glada Montpipeau Och den stackars unga drottningen gömde sitt hufvud bland kuddarne och gret. Hvar och en som icke gick i en sällhetsdröm, liksom stackars lilla Eustacie, visste att konungen alltsedan sin hemkomst varit vid ett så förskräckligt lynne att ingen vågade tala vid honom. Den vänlighet och hjertlighet, hvarmed han nyligen behandlade sin gemål, var nu försvunnen, och han blef nästan ursinnig vid hvarje försök att förmå honom motsätta sig sin moder. Drottningen visste mer än väl att hon skulle göra sin lilla Nid-de-Merle den största otjenst genom att nu tala för hennes sak, eller försöka lägga hinder i vägen, när monsieur hedrat henne med sitt val. Och Eustacie var mera rädd för monsieur än till och med för Narcisse, och hennes Berenger kunde ej vara der för att beskydda henne. Likvisst låg ett slags beskydd 1 det stora antal damer som skulle dansa i balletten. Tolf nymfer och tolf kavaljerer utgjorde ett tillräckligt stort sällskap för att ej ens hertigen af Anjou skulle kunna förolämpa henne. Eustacie, lätt, behaglig, snabb i sina