Aftonbladet – 18 augusti 1869, sida 2

a ds tiger ap inl NY SK Aa NAS Big AN AE OR RA man många, som yttra sig öfver dessa folkmöten med mycken harm och förtrytelse. Det är förargligt, men nästan ännu mera bedröfligt — hör man dem utropa — att se dessa tillställningar, arrangerade på fri hand af okända personer, som knappast veta, hvad de göraj diskussionsmöten utan diskussion, der man för en sammanföst hop ramsar upp en hel mängd s.k. resolutioner rörande alla möjliga, äfven de mest svårlösta samhällsfrågor och sedån en och annan af de närvarande ropat ja, förklarar hela programmet vara antaget af folkmötet, och då detta skett på åtskilliga ställen förkunnar, att svenska folket på det mest omisskänneliga sätt låtit höra sin stämma! Vi kunna förstå deras känslor, som föra ett dylikt tal, men vi kunna icke sympatisera med dem. De göra sig skyldiga till en mycket stor ensidighet. Ofta, då det är fråga om reformer, som. afse någon tillämpning af sjelfstyrelsens princip, hör man dem, som äro mycket betänksamma och försigtiga, förklara, att dylikt icke duger i vårt land, emedan vårt folk saknar en mera utvecklad allmänanda, emedan det icke har nog intresse för och vana vid behandling af offentliga angelägenheter. Men då nu folket börjar vakna ur likgiltighetens slummer, då ett lifligare deltagande för allmänna frågor börjar förspörjas, då anser man lämpligt att endast med ovilja och misstroende betrakta dessa symptomer och att icke sträcka sitt deltagande längre än derhän, att man beklagar eller förargar sig öfver, att dessa första tillstymmelser till ett vaknande politiskt ej lif förete samma parla mentariska reda och folländning, som i de länder, der tidt och ofta återkommande rådplägnivgar om allmänna frågor och intressen sedan länge införlifvats med folkets seder. Det tillhör dem, som äro kunniga och som känna, hvilka svårigheter, samhällsproblemernas lösning företer, att icke förnämt hålla sig på afstånd från den gg gg folkrörelsen och endast kritisera hvad som göres och hvad som uraktlåtes. Det är deras medborgerliga pligt att uppträda, göra sin erfarenhet och sina åsigter gällande och söka åvägabringa det bästa möjliga resultat. Försummelsen i detta fall kan lätt komma att leda derhän, att villfarelser och illusioner få så starkt rotfäste och att det blir för sent att söka motarbeta dem, när man omsider finner det vara af nöden. För vår del se vi uti folkmötena mera en anledning till tillfredsställelse, än till klander. Redan den omständigheten att hundratals per. soner af allmogen underkasta sig besväret att från sina hem begifva si; ull mötesorten, vore det än blott af ett slags nygirighet, för att r 0 d ( . ff erfara hvad man kan komma att der ctrali om offentliga angelägenheter. ineligt afbrott i den , giltighet, SOM, pemöter hvarje anmaning till Verk anet och deltagande för det allmänn sned ett dödt: shvad rör det mig? Och någön väckelse, någon anledning till eftertanke om hvad samhällets frid och välfärd rörer, kunna en stor del af de i sådana möten deltagande föra med sig derifrån. Försoffningen är upplysningens värsta fiende. Är ett intresse först i nägon mån väckt, är det sedermera jemförelsevis lättare att utveckla detta och bibringa sunda begrepp. Emellertid äro vi å andra sidan långt ifrån att obetingadt kunna gilla den form dessa folkmöten till en stor del tagit; vi anse den tvärtom i flere fall hinderlig för utvecklingen och vidmakthållande af ett större och djupare politiskt intresse. Att hålla möten för rådI plägning om allmänna angelägenheter i fria ; luften, 1 sammanhang med lustresetillställningar och andra industriella spekulationer, och på sädant sätt, att församliogen kommer att lutgöras af tillfälligtvis sammanströmmande män, qvinnor och barn och sålunda får alldeles samma karakter, som hvarje annan tillfällig sammanskockning af ig personer, i anse vi i högsta grad olämp gt. En kallelse I till dylika rådplägningar bör icke få utkastas på måfå eller spekulation af hvilken anonym som helst. Om man skall kunna ha något anspråk på, att personer med något anseende och någon vana vid offentliga törhandlingar, amebär ett hug! : va OCh egoistiska lik-t skola der infinna sig, så måste en sådan kal-. lelse vara undertecknad af kända personer och vara riktad antingen till de politiskt berättigade medborgarne — såsom då det t.ex. gäller valförberedelser — eller, om man vill gifva mötet en större utsträckning, till medborgare, som hunnit myndig ålder. Vi-tro också, att folkmötena kunna bli at ett ganska direkt gagn, om de begränsa sig i fråga om förhandlingsämnena. Att föreI ställa sig, att en serie af frågor, omfattande j I de vigtigaste och svårlöstaste samhällsproblemer från det offentliga lifvets alla områden, skulle kunna under några timmar på ett folkmöte få en tillfredsställande utredning och lösning, innebär höjden af dårskap. Vi tro derföre att man skulle göra rätt och klokt -l om mani stället för att uppläsajvidlyftiga programmer och med acklamation antaga närmare ett hundratal af deri uppstälda satser, företoge till verklig diskussion dels sådana frågor, som kunna vara af ett specielt! och praktiskt intresse för orten, dels någraj få sadana allmänna frågor, som verkligen stå närmast på dagordningen: Vi rämna bland dessa senare främst religionsfrihetsfrågan. Ett förslag, som går ut på att medelst en förändring i grundlagen utvidga de medI borgerliga och politiska rättigheterna för svenska medborgare, som icke höra till statskyrkan, förekommer till definitivt afgörande vid instundande riksdag. I afseende härå vore det onekligen af ett stort intresse att erfara J uttalanden ifrån orterna, då man af gammalt vet, att. de konservativa, som till följd af del obotfärdigas förhinder vilja motarbeta reformerna, för sitt motstånd mot en utvidgad tolerans så gerna vilja skylla på de åsigter loöch den uppfattning, som skola vara gängse hos menige man. Dernäst komma frågorna om den kommunala rösträtten och om en förändring i vilkoren för valrätt och valbarhet till Andra kammaren. :Afven dessa frågor äro af den natur, att de ut TV rs idlyftigare