Aftonbladet – 17 augusti 1869, sida 2

dande ömhet i tonfallet af hans röst, som tycktes, så att säga, omsväfva och skydda föremålet för hans kärlek. Diane tviflade ej mera: så hade han aldrig talat till henne — nej kanske det ej ens funnits några sådana toner i bans stämma förut. Det var tydligt att Eustacie var honom allt och hon sjelf ingenting —, hon, som kunnat få hvarenda kavaljer vid hofvet för sina fötter, men som aldrig förr sett någon hon kunde tro på, och hvars första begrepp om aktning och heder blifvit väckt af denna främmande yngling, som föraktade henne. Han älskade väl detta dåraktiga barn endast emedan han deri såg en pligt; hon tillhörde honom och derföre skulle han kämpa om henne, men han skulle säkert ångra sin missräkning om han verkligen vann henne; ty huru skulle Eustacie förstå att rätt värdera honom, hon den lilla enfaldiga flickan, som kunde blifva road och tröstad af hvilken smickrare som helst vid hofvet? Diane spelade emellertid sin roll till siut, lyssnade till samtalet utan att dock brista i uppmärksamhet mot herr de Selinville och afskedade honom slutligen, hvarefter hon först skickligt hemtade Eustacie ur kabinettet och sedan, efter en stund Berenger. Den senare bugade sig djupt, då han tog farväl af henne och sade med ett lycksaligt småleende: Kusin, jag tackar er af varmaste bjerta. Detta leende var för henne en partisk pil. Så lyckliga de äro! sade hon för sig sjelf. Kan jag krossa deras lycka? Bah! Den skall falla af sig sjelf om jag också gör ingenting! Och min fader och broder! Det var icke alltid så lätt för Diane att meddela sig med fader och broder, ty hon tillhörde enkedrotiringens hofstat, brodren var i Monsieurs svit och den gamle cheva