Aftonbladet – 17 augusti 1869, sida 2

nes åsigter voro ungefär desamma, med den skilnad att hon tillika var afundsjuk öfver Eustacies seger och nyfiken att få veta om det fanns någon grund för dennas triumf. Han blef i tillfälle att samma afton döma derom. Af gammal vana höll sig Eustacie i hennes närhet, om hon ej kunde vara bredvid drottningen, så snart det var mottagning vid hofvet, och Berenger infann sig naturligtvis, beväpnad med sin nya värdighet som kammarherre. — Eustacie rodnade och darrade, ännu innan det blonda hufvudet syntes öfver de andras, med oroliga, sökande blickar, seende sig omkring. De blå och de svarta ögonen möttes ändtligen och en strålande belåtenhet upplyste bada de unga ansigtena. Ribaumont försökte tränga sig fram genom hopen, men uppfångades på halfva vägen af amiralen, som tog honom med sig och förestälde honom för en liflig, ung man med mörkt hår och krokig näsa, klädd ien drägt af svart sammet, rikt galonerad med silfver. Det var konungen af Navarra, den kunglige brudgummen, som samma eftermiddag med stor ståt intågat i Paris. Eustacie försökte vara stolt öfver denna utmärkelse, men 0, hvad hon tyckte tiden derför vara illa vald, och det fröjdade henne att se vissa oroliga, otåliga blickar, medan den nådige konungen tålade; derpå sade amiralen något som jagade blodet upp ända till fästet för de korta, blonda lockarne, och gjorde att konungens hvita tänder lyste vid ett bjertligt skratt, hvarefter hofmännens leder öppnade sig och Berenger stod framför de båda hoffröknarna, bugande sig för Diane, sedan ban först kysst Eustacies hand. Diane vår strax redo att börja samtalet. Minoa kusiner anse mig oförlåtlig,, sade hon, och dock hoppas jag kunna köpa deras förlåtelse. Se detta kabinett med porslin