Aftonbladet – 16 augusti 1869, sida 2

lock vinner lösni ande säkerligen ofta i ysthet gjorda tillägg: Österrike skall icke sysselätta SM med Tyskland, utan vänta till dess Tyskand vill sysselsätta sig med Österrike, Må vara att tysk-politik i Österrike, men det är icke ;sterrikisk politik, och det är endast denna, som ag är kallad att sköta: (Mycket bra!) Mycket åter sig visserligen sägas om förbund, och jag förstår fullkomligt den tanke, sow så ofta kommer en till mötes: Preussen är Österrikes naturliga bundsförvandt. Låt oss afbryta alla våra öfriga förbindelser i Tyskland och Preussen; skall blifva vår bundsförvandt i Orienten?. Denna tanke tager sig bra ut, och jag tviflar icke på den soda viljan, jaY jag drager eji tvifvel. att man från andra sidan vill räcka oss handen, men en sådan konstellation kan blott bildas efter hand och under tiden kan förekomma, hvadsom icke förutkan beräknas: I Orienten hafva vi — hvilket vi ofta få besanna — en god vän i Frankrike. Det är en allvarlig fråga, om vi handla klokt i att skilja oss från denna makt just på det ställe, der vi behöfva den, och likaledes är det ännu en fråga, nemligen den, huruvida förhållandena i Tyskland, när den tid kommer, då vi skulle behöfvya Tyskland, kunna vara af den beskaffenhet att de komma att göra oss de tjenster som vi vänta af dem... Jag kommer nu att tala om närmandet till Frankrike. Ja, mina herrar — hvarför skulle jag neka det? — vi stå i ett mycket godt och vänskapligt förhållande till den franska regeringen, och hvarföre skulle så icke vara? Frankrike har under de sista åren upprepade gånger gifvit oss bevis på sin uppriktiga vänskap; det har på flera ställen och vid flera frågor stått vid vår sida och gjort oss goda tjenster. Det är af ingen nytta, att andra regeringar efteråt säga, att de skulle gjort detsamma, om man gifvit dem tillfälle dertill. Vi hafva icke jägtat efter Frankrikes stöd: emellan stora regeringar tillbjudas tjenster, men tilltrugas icke (mycket bra!). Men det goda förbållande, hvarom jag talar, ioskränker sig icke blott till ett vänskapligt förhållande mellan de två kabinetten; det hvilar väsentligen på detvå tolkens sympatier. I Frankrike hyser man — det ligger i öppen däg — uppriktiga sympatier för alla österrikiskt-ungerska folkslag, antingen de äro tyskar, magyarer eller slaver, och det derför, att de äro österrikare, icke af än ett än fett annat skäl, allt efter som de visa sig vilja kilja sig från Österrike. (Mycket bra!) ÖsterrikeJngern befinner sig i en pånyttfödelseprocess. Vi känna ej någon annan politik än den att svilja gifva ett varmt handslag till dem, som följa denna process med sympati och visa detta ihandling; en kall hand kan icke mötas af vår. (Bifall). Mine berrar! Man talar om antipati. Det är ett tema, hvari jag ej älskar att fördjupa mig, Af erfarenhet vet jag, att det ofta går som vid privata tvister: förklaringar förderfva blott saken. Det är alltid vissa obehagliga ögonblick, som måste genomlefvas, och det är-ej bra att tala för mycket derom... Jag skall dock ännu en gång komma tillbaka till detta för mig obehagliga föremål, denna antipati. Mina herrar! det förekommer mig som ingenstädes, ej heller i detta rum, någon antipati mot Preussen herrskade. Jag tror heller icke, att den herrskar utanför detta rum. Kan då möjligen denna antipati s tillbaka till det rent personliga? Det är möjligt, men i sådant fall vill jag öppet bekänna och gent emot eder bestämdt uttala, att-jag, om jag är delaktig deri, endast är det såsom passiv, icke som aktiv deltagare. Det är en börda, som jag gerna skall åtaga mig — den skall icke blifva mig för tung. Jag skall icke låta det brista i tålamod och frisinthet, men så länge jag bekläder den plats, dit H. M:ts nåd kallat mig, vill jag endast taga vara på och försvara de österrikiskt-ungerska intressena öfverallt, der jag ser dem hotas. Hvarje angrepp, som på denna grund riktas emot mig, skall jag anse för den största ära. (Bravo!) Om detta tal uttalar sig Neue Freie Presse på följande sätt: Det långa tal, hvarmed utrikesministern afslutade den intressanta debatten, var rikt på träffande anmärkningar. Att han, såsom vilkor för en med konkreta faktorer räknande politik, betonade nödvändigheten deraf, att Osterrike inom gränserna för en uppriktig fredspolitik förbehölle sig stämma och inflytande på den stora politikens frågor, hvem kan göra honom någon förebiåelse derför? En stor stat, hvilken ingenting rör, som genom, sin passivitet befordrar främmande intressen och till fromma för dem låter sina egna fördelar fara, den staten abdikerar och gifver sig sjelf förlorad. En aktiv, vaksam fredspolitik, hvilken håller ö onen öppna och tager vara på Österrikes intressen, det är den sanna, intressepolitik, hvilken öfverensstämmer med vår ställning, och denna politik skall, i trots af det misshag, den för ögonblicket väcker i Berlin, slutligen göra sig gällande äfven gentemot Preussen. Det goda förståndet med Preussen är också vår högsta önskan; men sättet att vinna ch genom prisgifvande af alla de brickor, Österrike ännu ! har i spelet, vore det mest förvända. På senaste tiden har man från Berlin sökt attrekognoscera terrängen, särskildt genom depeschen af den 18 Juli. .Månget till oss riktadt ord var adresseradt till andra; måhända leder den. härvid vunna erfarenheten i Berlin till kännedom deraf, att Österrike, oaktadt det af rikskansleren starkt accentuerade förträffliga förhållandet till Frankrike, har händerna fria, och möjligen skall detta leda till ett återställande pf bättre förhållanden mellan Preussen och Osterrike. Måtte justi detta afseende gårdagens förhandlingar, hvilka väl under de närmast följande dagarne komma att uteslutande sysselsätta Europas uppmärksamhet, öfverallt frambringa ett gynnsamt intryck och, i motsats till egoistiska antipatier, vinna folkens sympatier, dessa sympatier, till hvilka — ett sällsamt ord i en utrikesministers mun — rikskansleren så vältaligt appellerat. Om detta vädjande icke blir blott en fras, utan allt mer och mer utgör rättesnöret för vår till fred och frihet sträfvande politik, då är ett tecken upprättadt, i-hvilket den slutliga segern icke skall felas 088. et bat pe bred fat ————t—RAEE — Ladtbruksakademien. K. M:t har den 3 dennes till hedersledamot af tandtbruksakademien utnämt chefen för Sverges tanlämolra nndoretininyr 7APrAfaRERPOR SÅ? —