Aftonbladet – 13 augusti 1869, sida 3

sammanpackade med sina naturliga fiender, enkedrottningens stat. Veronika, en rundkindad tärna från Anjou, som likt sin herrskarinna, ännu bibehöll något af sin landtliga enkelhet, och som nödvändigtvis måst erhålla förtroende af de älskandes förbindelse, stod på något afstånd från den öfriga tjenarskaran, och höll vid ett band ett par, tre små knähundar, som blifvit lemnade i hennes vård. Hennes ansigte ljusnade, då hon såg baron Ribaumont närma sig. Ah, madame skall blifva så glad öfver att jag sett herr baronen ännu en gång, hviskade hon då han närmade sig. Tyvärr! Jag hinner ej skrifva ett ord, sade han och säg på vagnen, der -folket redan steg in, men gi kenne dessa blommor; de voro plockade åt henne; och säg henne tiotusende tack för hennes gåfva. Bed henne vara fast, och säg henne att hvarken konung eller drottning rigel. eller bom skall. hindra mig att komma till henne. Säg henne att vår lösen är: koppas!s Konungen återkom innan aftonmåltiden. Han såg ej mera förvirrad och obeslutsam at; han var blek och dyster. Han tilltalade ngen och satte sig till bords utan att yttra ett ord. . Först när måltiden nästan var för2 bröt han tystnaden helt oförberedt och ade: Mina herrar, vårt sällskap har blifvit förninskadt och jag antager att efter jagten i norgon, ingen hår något emot att återvända ill Paris. Vi skola få bättre jagter vid ontainebleau, sedan detta besvärliga bröllop äl är förbi.x : Man kunde blott buga sig till svar härpå ch kungen satt åter tyst och vred tills måliden var slut. Derefter utmanade han Cogny till ett schack, hvarunder intet rd vexlades hvarken af de spelande eller af