Aftonbladet – 13 augusti 1869, sida 3

Stackars gossel sade Coligny deltagande; han skall blifva som en annan menniska när vi få honom ut i lägret vid sidan af konunogen af Nawarra. Och : derpå gick amiralen till sitt röm för att skrifva ett af sina många ömma bref till den unga hustru han på sin ålderdom korat. Hans måg och Sidney öfverenskommo att rida ut för att möta unge Ribaumont och förbereda honom på den motgång som träffat honom personligen, medan de oroligt öfverladeom hvartill detta steg af enkedrottningen skulle kunna leda. Teligny var redo att tro henne om allt tänkbart ondt, men han tiodde sig sjelf säker på konungens verkliga sinnelag, och Karl hade i sjelfva verket också aldrig visat någon ett sådant förtroende; som denne unge protestantiske ädling, till hvilken han yttrat sin tanke om hvar och en af hans rådgifvare, och sitt fullkomliga misstroende till dem alla. Sjelf hjertlig och uppriktig kunde: han ej tro annat än att konungens ädla tänkesätt och sig mer och mer utvecklande kraft skulle tillintetgöra enkedrottningens inflytande, hvars ok borde blifva honom odrägligt ju äldre han blef. Sidney instämde blott till en del häri och undrade inom sig om icke häftighet kunde misstagas för kraft. Inom kort uppfattade. Sidneys skarpa öra de muntra tonerna af en gammal engelsk visa, och snart syntes också--Berenger, glädtigt trafvande framåt, med en bukett af bjerta och mörkröda ljungblommor i handen, och med af glädje öfver de lyckade anordningarne strålande anlete.. -Han ropade muntert åt de kommande:: Jag trodde att jag skulle möta eder! Men det förondrar mig att jag ej hört konungens jagthorn. Hvar äro de andra jägarne! Olyckligtvis hafva vi fått ett annan-slags