Aftonbladet – 13 augusti 1869, sida 3

så att det blef henne omöjligt att sända något afskedsord, eller. tecken till honom, som va borta. Ögonblicken voro få, men just då drottningarne stego upp i vagnen, fick hon se Philip Sidney. . Han uppfångade hennes bedjande blick och. stod genast vid hennes sida. Hon försökte småle och visade honom en rosenfärgad bandros, i det hon sade: Här är min gåfva, monsigur Sidney, och då han tog den, hviskade hon bönfallande: gif den åt honom Jag mottager gåfvan, så som den är gifven, sade Sidney, böjde ett knä och kysste den darrande handen, innan han hjelpte henne upp i vagnen, Han smålog och vinkade med handen, då han mötte hennes varma blick. I bandrosen var instucken en bit papper, genomstungen med små hål efter en nål. Sidney skulle ej för en verld velat försöka utgissa meningen häraf, äfven om han haft tid till något mera än att hastigt gömma rosetten, innan den stackars konungen under ett ntbrott af eder och kraftuttryck frågade honom om drottningen af England, ehuru qvinna, någonsin blef så förföljd att hon aldrig egde ett ögonblick. för sig sjelf; utan att vänta på svar, ilade han tillbaka till sitt kabinett, der man kunde höra honom vandra fram och åter i ett slags förtviflan. Han visade sig ånyo blott för att befalla fram sin häst och tillsäga herr de Sauve att med några rid? knektar genast följa honom bort. Hans ansigte uttryckte en ömkansvärd rådlösbet — det minsta hinder framkallade de vildaste eder, och han led tydligen allt det elände, som träffar en svag men lidelsefull natur under vanmäktig strid mot ett ok, som skall kufva den. s Han tillropade sina gäster att han skulle återvända innan aftonen, och de förstodo deraf att han ej ämnade afskeda dem,