Aftonbladet – 13 augusti 1869, sida 2

et, som hela förmiddagen fallit temligen rant, upphörde i samma ögonblick, och på ndra sidan batterierna såg man de eskorerande örlogsfartygen, hvilko voro smyckade ned otaliga flaggor. Nu gingo de tyra damer, som skulle emotaga kronprinsessan, eskorterade af grefve scheel, ombord i den för dem bestämda sluen. De voro grefvinnorna Moltke-Bregented, Danneskiold-Samsö, Ahlefeldt-Laurvig ch Holstein-Ledraborg: Klockan 1 och 5 miuter ljöd kunglig salut från batteriet Tre Kronor. Tio minuter derefter sköt Slesvig in ;å inre redden och fälde ankaret. Man såg . ungsslupen lägga till på styrbordssida och le fyra grefvinnorna stiga ombord; kort derpå öpte örlogsmännen in på redden; der de katade ankar och mannade rå. Klockan 122 ullade de kgl. vagnarne fram från det inre v Toldboplatsen. Slutligen -kl. 1,35 förkunrade en dånande salut och flaggans nedfiande från Slesvigs stortopp, att brudpaet hade lemnat fartyget, och strax derpå visade sig den hvita kal. Slug med dess inea af röda åror, hvilka i högtidlig takt sänkte sig i vattnet. Genom regnet, som nu åter började falla, såg man det unga fursteparet sittande under baldakinen. Med stt vänligt småleende besvarade prinsessan let jubel och de helsningar, som från alla sidor mötte henne. Få minuter derefter lade båten till vid landstigningstrappan, och under folkets hurrarop steg brudparet iland och trädde fram på den öppna estraden, prinsessan på högra sidan om sin gemål, under det sviten stannade under baldakinen. Kronprinsen var iklädd dansk generalsuniform med Elefanter-ordens blåa band öfver axeln, dannebrogs-ordens tecken om halsen och det lilla siltverkorset (Dannebrogsmännens hederstecken) på bröstet... Kronprinsessan, som är lika lång, som hennes gemål.— säger danska Dagbladet — såg intagande, ut 1 sin ljusa drägt, och det tålamod, med hvilket hon midt under det nedströmmande regnet afhörde ett alltför långt tal och en under närvarande omständigheter äfven något för lång sang, var beundransvärdt. Hon var klädd .i en hvit sidenklädning, uppfästad med röda. rosetter; öfver denna bar hon en hvit burnus. Den lilla. hatten, kantad med rödt, förhöjde behaget af det ungdomsfriska ansigtet. De uttrycksfulla ögonen och det rika, blonda håret bidrog i väsentlig mån till det fördelaktiga intryck, som åsynen af prinsessans personlighet väckte. Emellan armåns och flottans officerare, hyilka stodo till venster om brudparet, och kommunalstyrelsens medlemmar, som bildade linien på högra sidan, framträdde derpå Kjöbens havns öfverpresident geheimerådet Brastrup och bringade de höga nyförmälda den första danska välkomsthelsningen. Knappt hade hurraropen, med hvilka detta tal åtföljdes, tystnat, förrän kronprinsen framträdde på estraden och med en Kraftig stämma, som hördes rundt omkring hela platsen, uttalade följande ord: Vi bringe Dem vorvarme og bjertelige Tak for den Modtagelse, som er os beredt i min elskede Födeby. Vi modtage disse Udtalelser som komTR ikke alene fra den, men fra hele det danske olk. Paa min elskede Hustrues Vegne kan jeg tilsige Dem, at hun vil omfatte dette sit nye Fredreland med den samme Kjerlighed som det Land, vi nys have forladt. Maatte den Forbindelse, vi nu have sluttet, veere et ny Venskabens og Kjarlighedens Baand mellem de trende nordiske Tuggt Jeg gjentager til Dem vor hjerteligste Tak! Nya hurrarop följde härpå, hvarefter de 900 sångarne uppstämde följande kantat, författad af C. Andersen med musik af Heise: Stolt glider en Snekke mod Axelstad Med Solglands paa. Om Stavnen sig flokker i munter Rad Skumbölger smaa. Der Kongsönnen höit under Korsets Flag Staaer Hos Sin Viv: Nu fölges vi froe, mens Danmarks Sag Vies vort Liv Da klinger henover det klare Sund Et Svar fra Land, w Saa mildt, saa trofast, som Danmarks Mund Det tolke kan: . Velkommen Du, der seiler hid, Som fordum Dagmar, ung og-blid, Til Danmarks Tröst.og Glade! Hvert Smiil, Du seer, er Hjertets Röst, Og Hilsnen er den Blomsterhöst, Hvor: snart din Fod skal trede. — O Sveas Kongedatter! Du, Som aarle böied hid-din Hu Og valgte her at vere, Set trygt din Fod blåndt dette Folk; Thi hvor Du gaaer, er Rosen Tolk: Det vil paa Haand Dig beerel Velkommen Du, der Lyset saae Med os ved disse Bölger blaae, Som skilte Frender samle! Ved Vuggens Genge Sundet sang Om Bod, for hvad i Tvedragt sprang, At ei Du skulde famle. — 0 Held Dig, danske Kongesön! Dit Hjertes Valg og Danmarks Bön Bar her de samme Strömme — Et deiligt Varsel steg at dem! Drag med din unge Hustru frem Til Daad og lyse Drömme! Löft höit dine Taarne, Bisp Axels Stad! Mens Korsbanret hilser fra hvert: Nu kommer, nu kommer, nu fölges ad, Hvad ret dit Öie har kjert! Og ädrys dine Blomster, Du Lilievaand! Udover den straalende Karm: Den bringer dem Begge Haand i Haand, Som Drömmen det kvad i din Barm! Og heev nu dit Hoved, Du danske Svend! ens Öiet faaer speile dit Haab: Her gryer for dit Fedreland Dagen igjen, Her vinder din Fremtid sin Daab! Brudparet steg nu i en galavagå, förspänd af 6 hästar; och sedan sviten intagit sina platser, satte sig tåget, under ett regn af blommor, i rörelse genom Nordre Toldboport till Esplanaden, vidare genom Bredgade, Kongens Nytorv, Holmens Kanal öfver Holmens Bro till Christiansborgs slott, följdt af jubelrop samt klockornas klang och belyst af solens strålar, som nu genombröto de mörka skyarne. Tåget öpnades af gardeshusarer. Deref. ter följde 5 galavagnar med kavaljerer-och: hoffanktionärer, i den sjette vagnen satt brudparet... Fyra vagnarföljde derefter; i dem förstå sutto grefven och er fvinnan -Plessen,