Föga anade han att allt detta var son ett balettintermezzo i den rysliga och storc tragedi, hvars första akt utspelades i de lunder, der de unga makarne skämtade och uppgjorde sina planer, för sitt eget lille rama, som för dem var allt och för de öfriga ingenting. Berenger visste väl att amiralen storligen gladde sig åt att godset Nidde-Merle skulle falla i protestantiska händer, och den gamle ädlingen försummade intet tillfälle att tillbörligen hos honom inskärpa att detta var ett stort ansvar, och att allt detta goda skulle användas till bästa för religionen och för konungen, när han en gång kom på bättre tankar. Mer det är att frukta, att Berenger icke särdeles uppmärksamt lyssnade härtill. Har skulle gerna lemnat gods och land åt Narcisse, om han blott fått behålla dess egarinna i oqvald besittning, och ehuru full villig att förtjena sina sporrar i spansks kriget, hade han nu för mycket i sitt hufvud och sitt bjerta, för att bry sig om olitikens nät. Sanningen att säga var föl honom hans flykt och anordningarne derföl oändligt mycket vigtigare än både påfver och Spanien, guiserna och hugenotterna, och amiralen sade med en suck till sin måg Teligny, att Ribaumont var en god gosse, men intet annat, riktigt ett barn, utan tankar på något annat än sig sjelf. När Karl roade sig med att med dem genomgå planen för flykten, eller när drottningen åkte ut i ett slags bärstol på hjul, medan Eustacie och fru de Sauve redo bredvic vagnen på präktiga passgångare, sadlade med de nymodiga stoppade ridsadiarne, som enkedrottningen uppfunnit, och Berenger förtjust såg sin unga Nustra orädd och säker i sadeln. hade han föga tid att egna åt amiralens funderiogår. Och då konungens jagthorn