förut begitvit sig till Mönceaux, att prinsessorna voro på väg dit och att enkedrottningen rest i förväg, tidigt på morgonen. Ni måste hafva rest mycket fort, sade Elisabeth, sklockan är knappt två. Det gjorde vi också sannerligen, madame; två hästar störtade till och med på vägen, men drottniögen var angelägen att träffa konungen, innan han skulle begifva sig ut på någon stor jagt. Diane fästade hvarje gång :hon kunde det sina blickar. på Eustacie med ett frågande uttryck, och väntade tydligen att den tystlåtna drottningen, för hvilken ett samtal på hvarje annat språk än spanska, alltid var tröttande, snart skulle afskeda dem båda. Och Eustacie visste ej om hon skulle vara glad eller ledsen, när Elisabeth på sin långsamma, tvekande i tysthet från spanskan öfversatta franska, noga efterfrågade alla omständigheter vid de stackars hästarnes död, och sedan ville veta en god del af det hofsqvaller, som man allmänt antog att Hon hvarken hörde eller förstod, och slutligen påminte sig att den goda fröken Ribaumont kunde lära henne ett slags brodersöm,. som hon länge önskat att kunna sy. Derpå tog hon strax frökens arm, förde henne in i saen, framtog sitt arbete, och lyckades sålunda örhindra de båda kusinerna att tala ett enda ord med hvarandra; Kustacie, hvars hjerta ned innerlig tillgifvenhet fästat sig vid vänens, kände sina ögon fyllas af tårar, vid anken på att morgondagens flykt måste ske itan ett enda afskedsord, och började redan oom sig uttänka någon bågkomst till Diane, ör att trösta henne, då salsdörren hastigt ick upp och drottning Katarina inträdde ned sin egendomliga släpande gång och stolta ärdighet (Forts,