ger mycket långsamt, trädgenerationer kunna åtgå erpå. För att årligen åstadkomma bortåt 1600 lass mossa måste hr R. säkert afskala stora sträckor; har han ett uppmärksamt öga, så skall han finna, att icke genast, men säkert efter flera eller färre år skogsväxten betydligt aftager i frodighet der mosshackningen försiggått, och om han håller flitigt på med densamma uti bokskogen, hvilken han specielt, omnämner, så fruktar jag till följd af vunnen erfarenhet, att, när han en gång afverkar densamma, han får plantera barrskog i dess ställe och ändå ibland vara tacksam, bara den vill växa. Till följd af det här anförda har jag tagit mig anledning att på det bestämdaste afråda alla skogsegare från det af hr R. föreslagna förfarande. Fastän, som redan ofvan sades, tillkommet i den bästa mening, är det i sin verklighet intet annat än ett af de många konstgrepp landtbrukarne älska begagna för att uppdrifva sitt yrkes ekonomiska resultater på bekostnad af och mehn för 8yskonbarnet, skogshushållningen.. Det är ju också en loflig och mycket naturlig önskan, som innebor hos hvarje menniska, att hennes sträfvande måtte krönas med största möjliga framgång, och dessutom är det äfven så roligt att kunna visa våckra Biffror, man synes då så driftig, så duglig, så intelligent. Men skogen, hur går det med honom? — Skogen? ja den har man icke tänkt på, hvem kan besvära sin hjerna med en så trivial sak; möjligtvis begriper man heller ingenting om dess värde och vilkoren för dess växtlighet, och då är man lyckligast; så har det ju också sedan gammalt varit en merit att förstöra det otyget; och hvarför icke förstöra den? Om och till hvilken grad den förstöres det synes icke genast så tydligt och kan i alla fall ej visas i böckerna med siffror. Hvilka skäl man än, vare sig af okunnighet eller mot bättre vetande, må deremot andraga, så är det ändå ett obestridligt faktum: att, om än icke alla Sverges skogar, likväl en stor del deraf. gå sin ruin eller åtminstone en framtid till mötes, der deras afkastning blir en relativ obetydlighet och der i följd häraf stora, nu af lyckliga och välbergade menniskor bebodda, trakter skola bemfalla åt tarfligheten, kanhända eländet. — Resan till detta bedröfliga mål går tyvärr redan i alltför brådskande fart, utan att vi upptäcka och genom pressen utsprida nya medel till dess ytterligare påskyndande. BSnikenheten hittar nog sina Lrypvägar ändå, utan att de blifva för den utpee. a Hellre skola vi af hjertats grund uttala den patriotiskar önskan : att statsmakterna ju förr dess bättre genom en ändamålsenlig lagstiftning må sätta en gräns för den usla egennytta, som för uppnående af ögonblickets högsta vinst hotar hela trakters framtida bergning. Mera borde hafva tillagts, men underlåtes för att ej öfveranlita redaktionens tålamod. 7