ÅTTONDE KAPITLET. Fredsstörerskan, Men aldrig mer de samma systerperlor På silkestråden mer hvarandra kysste.v Tennyson. Berenger var tvungen att begära tillåtelse at konungen att på några timmar få rida bort med Osbert, för att på det första värdshus,som lågi deras väg, få göra behöfliga anordningar för flykten, beställa hästar samt rum åt Veronika, Eustacies kammarjungfru, som skulle skickas af tidigt på morgonen i sällskap med Osbert, och medföra de saker som behöfdes för att förvandla hennes matmoder från en hoffröken i jagtdrägt, till en engelsk borgarhustru. Han hade icke varit länge borta förrän ljudet af vagnshjul och hästtraf hördes i en af skogsparkens allger. Karl, som roade sig med att tillsammans med Sidney och Teligny skjuta till måls, lemnade, sina skjutvapen åt en tjenare och gick med en blick af tröstlös ångest fram till sin drottning, som satt under träden, omgifven af amiralen och sina damer, och skulle vara prisdomare. Nu ha vi fredsstörerskan här,, mumlade han, Jag kunde nog tro att vi alltför länge blifvit lemnade i fred. Elisabeth, som efter hvad Brantöme säger, var vatten, medan hennes make var eld, försökte framhviska några tröstande ord, och stackars lilla Eustacie knäppte samman sina händer och kunde knappt afhålla sig från att ropa högt: O, det är min onkel! Låt honom icke taga mig härifrån! I nästa minut syntes fyra stycken, alldeles upptröttade hästar, dragande en kunglig vagn, och då den stannade vid slottsporten, blefvo tvenne fruntimmersgestalter synliga deri — drottning Katarinas fylliga figur och