gylda brudbälte. Bältet ligger öfver knäna. Kronan håller hon i handen. Hon lyfter af den fina duken, som täcker kronan. Och de Jjushåriga barnabarnen sen! Den lilla rödletta pojken kan icke se sig mätt. Hans ena syster lägger handen på hans skuldra och vill se riktigt väl. Den äldsta systern ligger på knäna och slår ihop händerna af förtjusning. Hennes rörelse är sann. MHvilken förvåning öfver granlåten! Och det var mormors brudkrona? Ja, mina barn. Gummans ansigte är mildt, men alvarligt. Guldkronan låter henne tänka på guldbröllopet, som ej blef af, och på det obestämda i vårt jordelif, som höljes inom en tätare slöja än hennes brudkrona. Men sorgen den var då stor! Nu har tidens tand gnagt bort smärtans hvassa kanter. Och när hon nu ser på sin krona, så är ansigtet mildt och hon. gläder sig åt barnabarnens glädje. De kungliga porträtterna erinra om tiden när gumman gifte sig — det är således en bild för framtiden. Sjelfva konststycket är också värdt att bevaras för framtiden, som, äfven när konsten om 50 år ytterligare framskridit i norden, ändock skall vitsorda det stora konstnärskapet. Accessoirerna ha, såsom sådana, sin merit. De göra sig jemnt och nätt så mycket gällande som behöfs. Den öppnade kistan bär inskriften Herbor L D Anna. Herbor lär vara detsamma som Ingeborg, och L D skall betyda Larsdotter. På en annan kista läses: Sjuredatter Skjönne. På ett smalt och högt hörnskåp: Ole Kjörtolsen. Belysningen är förträfflig. Hufvudpersonen eller .gumman framhålles på ett lyckadt sätt. Alderdomens vördnadsfulla drag med de silfverhvita håren, barnens saftigt svällande fysionomier under gull-lockarne: allt belyses väl, måttligt och natursannt. : Vi lyckönska den unga furstinnan till de vackra gåfvorna. De äro, från konstnärlig sida , sedt, furstliga. ÖOnskvärdt vore, att äfven den svenska hufvudstaden finge lära känna dem.