Aftonbladet – 9 augusti 1869, sida 2

tenna skulle minst fordras de kurser, som neföra högsta betygen i nuvarande kandilatexamen. Hvad söm ginge förloradt är åledes tcumr-laude-studierna och förlusten af iem anse vi hvarken för den enskilde eller let allmänna synnerligen stor. I hvad mon nan kan tillerkänna dem någon djupare veenskaplighet, kan lätt bedömas af den disputationslitteratur, som hvart tredje är öfsvämmar våra universitet. Hon är en fullkomligt säker mätare af halten och värdet a sdet djupare vetenskapliga studiet i den ilosofiska kandidatexamen, och ådagalägger non, att endast ett ringa fåtal al förfnttarne ned sanning kunna helsås som vetenskapens adepter, — hvilket omdöme säkert ej af nåson skall jäfvas —, torde detta vara bevis nog för, att man åt dessa studier ej kati tillerkänna den betydelse, som kansleren i sin skrifvelse vill tillägga dem. Allt värde hvarken kunna eiler vilja vi frånkänna dem, Mon de fall, der dessa studier göras i för elementarläroverket mer eller mindre främmande minen, såsom hebreiska, estetik, statistik m. M., rue förlusten för läroverket ej blifva så stor, och för de blifvande lärarne sjelfve torde det Vara att räkna för en vinst, att ingen tid behöfver försättas med visserligen i sig alltid lofvärda studier, söm dock här ej medföre någon egentlig nytta. I de fall åter, der dessa studier förläggas till de ämnen, som tillhöra elementarläroverket, kunde det synas blifva en verklig förlust, om vi göra här den förutsättningen, att fordringarne i den nya kandidatexamen skola ställas så, att de motsvara. läroverkets kraf. För öfrigt förorda vi för ingen del det ensidiga studiet, vi vilja blott bortskära onödiga utväxter. Och på samma gång som blicken genast från början riktas på de ämnen, hvilkas inhemtande äfven af framtiden kräfves, blir vägen kortare och går rakt på målet. Detta är så mycket vigtigare, som lönen ej är större än hon är, och kursen nyligen blifvit förlängd genoth det föreskrifnå profåret — en bestämning, som om hon ock ännu ej är hvad hon är afsedd att blifva, är framkallad af ett långt kännbarare behofän som kan tala för bibehållandet af de s.k. djupare studierna i filosofie kandidatexamen. Den anmärkning, man af utländingar ofta får höra möt svenska förhållanden, att så mycken tid förspilles på allmänna studier och lårga kurser, innan man blir något och kan förtjena något torde verkligen vara att tänka på, och tanken derpå blir allvarlig nog, när man riktar blicken på denna allmänna och mången gång förfärliga skuldsättning, som nedtrycker en så stor del af våra från universiteten utgående unga män och ofta följer dem långt in i deras mannaålder, Fråga vi nu hvad följden skulle blifva för universiteterna, möter öss i kanslerens skrif-j. velse den armärkningen, att genom den ifrågasatta fördelningen fakultetsexamina skulle fördubblas, om antalet af aspiranter till den filosofiska doktorsgraden framdeles förblefve lika stort som hittills, och i alla händelser universitetslärarnes examensförrättningar ökas. Detta kan ej nekas, Licentiatexamen tillkommer. TI stället för 30 filosofie kandidatexamina få vi 30 kandidatoch kanske 101. licentiatexamina. Denna siffra är dock omöjlig att nu bestämma. Men för den senare examen anlitas ytterst få, nemligen i hvarje fall blott tre examinatorer, och den förra torde, der omständigheterna sådant föranleda, lätt kunna anförtros åt adjunkten i ämnet. En dylik göromålsdelning mellan professor och adjunkt har man redan införd i det arbetsammaste af alla till filosofiska fakulteten hörande ämnen, nemligen latinska språket, och äfven under nuvarande förhållanden skulle en sådan delning i flera ämnen vara högeligen önskvärd. Det är ej vår afsigt att ingå i någon granskI ÖR a mr pm ning af förslagens enskildheter. Vi kunna det så mycket mindre, som vi för närvarande ej ega sjelfva förslagen att tillgå, och det skulle ligga utom uppgiften för närvarande uppsats, som blott föranledts af det sätt, hvarpå frågan blifvit i kanslerens utlåtande behandlad. Åtskilliga enskildheter skola utan tvifvel blifva ganska svåra att bestämma, men ej synes oss denna omständighet eller svårigheten vid utförandet vara något egentligt skäl mot hela saken. Och då vi i den ofta åberopade skrifvelsen läsa: Om en fördelning at filosofiska fakultetens discipliner i vissa bestämda sektioner kunde i allmänhet anmärkas, att den ej komme att blifva konstant, utan hafva behof af omreglering, allt efter som discipliner med nya lärostolar under tidernas lopp kunde tillkomma — då vi läsa detta, hafva vi svårt att tillbakahålla vår förvåning. Här anföres såsom skäl den utan tvifvel riktiga anmärkningen, att nya lärostolar kunna komma att inrättas och med anledning deraf den en gång gjorda indelningen i sektioner behöfva i någon mon lämpas efter de nya förhållandena. Den som erkänner som giltigt ett sådant argument, kan ej gifva sitt samtycke åt något stadgande, ty förändrade förhållanden skola alltid i denna förändringens och utvecklingens mångskiftande verld uppstå, som fordra nya samhällsskick, nya lagbestämmelser. En annan anmärkning hade vi snarare väntat få se nemligen den svårighet, som betingas deraf, att Lunds universitet saknar tvenne i Upsala befintliga professorsstolar, nemligen i statskunskap samt mineralogi och geologi. Det synes dock, som om denna svårighet lätt kunde öfvervinnas derigenom, att examensskyldigheten i dessa ämnen uppdroges åt professorn eller möjligen adjunkten i det med hvart af dem närmast beslägtade, historia och kemi. Till slut kunna vi här ej undertrycka en anmärkning mot det från Upsala utgångna förslaget. Bland ämnena i den föreslagna kandidatexamen sakna vi nordiska språk. Detta ämne förordades ifrigt af sin målsman, men föll för flertalets dom. Denna sidvördnad för modersmålets studium, ett studium så vigtigt för kännedomen om vår forntid och hela vårt andliga skaplynne, kan ej undgå att djupt såra hvarje fosterländskt sinne, på samma gång som han ej rätt väl står tillsammans med den vid läroverken alltmer och mer allmänt erkända bristen på lkunnige lärare i detta ämne. Men detta studium är vistiot ej blott för läraren i ämnet, utan för