Aftonbladet – 7 augusti 1869, sida 3

var svår att blidka. Det finns ingen arbetsifver mer i våra dagar hos-ungdomen, brummade han, Gud vet hvart det skall bära? Trädgårdsmästaren spelade upp en visa och under glädtig sång satte sig tåget i rörelse. Högt öfver fältet svingade sig lärkan jublande mot himmelen, hvarifrån den majestätiska solen sänder sina värmande ooh lififvande strålar till oss, och på afstånd höres tjäderns knäppande ljud och orrens kuttrande spel — ett äkta vårnöje, Den förträffliga disciplin som varit rådande vid aftågandet, syntes numera i betydlig mån rubbad. An var det en blomma vid vägen, än någonting annat som lockade de unga tärnorna ur ledet, och en naturlig följd häraf var att de ridderliga ynglingarne följde med för att vara behjelpliga vid detta angenäma sysslande. Respekten för inspektören syntes totalt försvunnen. , Hvem annan än göken var orsaken härtill! Åt den gamle tycktes fågeln hafva bådat något ondt, ty han var och förblef otålig och tvär. Han glömde att han också en gång varit ung och handlat på samma sätt, ty med göken följer våren och kärleken i naturen och i hjertat. Han är sommarens förebud och liksom bröllopsbjudare till en förmälningsfest; han predikar kärlek och fröjd. Han har genom gin gemenskap med gudomen liksom fått förmågan att skåda in i framtiden — ja, Gud plägar understundom visa sig i fåglahamn, ej under då att man visar göken en gudomlig vördnad, rådfrågar honom om tillkommande ting, hoppas att genom honom få sina varmaste önskningar uppfyllda och anropar hans skydd hufvudsakligast i hjertats angelägenheter. Den mytiska grunden för nu beskrifna vårfest är lätt igenkänlig, och det är ej nödigt att vidlyftigt orda härom. Den af våra Jä