besök i Östergötland beredde mig tillfälle att öfvervara en sådan fest. Nu är det gökfest, tillkännagaf em dag inspektoren hos den possessionat, under hvars gästfria tak jag uppehöll mig. Ungdomen har för afsigt att instundande natt fira gökottar. Det är för oss särdeles välkommet, svarade hans herre. Björkarne äro ju gröna: då göken gal på grönan qvist, blir landtman och herde rik förvisst. Se blott till, Larsson, att vid festen allt tillgår anständigt och att allt nymodigt gyckleri uteblir. Inspektoren, som uppvuxit och grånat i sin herres tjenst, tillkännagaf med en nick sitt bifall och gick sin väg. Ehuru folket vanligtvis helst ser att herrskapet icke deltageri deras festligheter, så var dock min vän A., hvilken höll förfädrens seder och bruk i helgd, alltid, en välkommen gäst vid allmogens fester. När vi om qvällen gingo till sängs, erhöllo vi derföre en uppmaning att försedda med varma kläder påföljande morgon punktligt infinna oss vid uppropet. Klockan 2 på morgonen voro alla gäster församlade på gården. Då jag inkom i boningsrummet, räckte hushållerskan mig ett glas vin och en bit bröd göksupen och fogelbiten; ty den som hör göken utan att hafva förtärt något, blir förtrollad och för hela året onyttig till allt arbete. Hurua präktig inspektoren tar sig ut i sin röda vegt, anmärkte jag för värden. Denna har han icke påtagit utan orsak, svarade A, kasta blott en blick på hönsgumman der, den gamla Maja. Jag följde riktningen af hans utsträckta hand och varseblef en bedagad gumma i rosenröd borullsklädning, rödt förkläde och röd duk på hufvudet. I fordna tider bivistade ingen gökfesten utan att vara klädd i rödt, fortfor min vän