En vårfest i Sverge. Det var och är tyvärr ännu ett egendomligt och på intet sätt glädjande drag hos en stor del af våra så kallade bildade klasser, att de jemförelsevis vida mindre intressera sig för kulturförhållanden i eget land än för främmande folkslags. Det intresserar mången att läsa om folkplägseder på Sicilien eller Madagaskar, att icke tala om de romantiska indianerna i Amerika,, men om hura sjelfva folket i eget land lefver och bor, eller huru det skrattar och har sin varelse för och inom sig, derom bry sig öfver hufvud taget de så kallade mbättre stånden icke synnerligen mycket. Förfädrens plägseder äro för oss i många afseenden likgiltigare än utländningens fåvitska nya moder. Vi för vår enskilda del hyllä dock ingalunda ett sådant äskådningssätt, och vi beklaga att vi efter en ntländsk (tysk) källa måste meddela våra läsare skildringen af en svensk folkfest, hvilken säkerligen, åtminstone i sina detaljer och hvad dess ursprung vidkommer, torde vara obekant för många af våra läsare, — Ett lifligare nationelt intresse har dock i senare tider vaknat och vi hoppas derföre att efterföljande natwfriskasskildring från folklifveti Östergötland icke skall kunna annat än roa våra läsare. Den tyske resanden berättar som följer: Jag hade redan lärt kägna mången uråldrid svensk folkfest, som, ehuru härledande sig från hednatiden, dock allt ännu hes sjelfva folket bibehåller sig ganska lifligt; men gökfesten, hvilken såvidt mig är bekant, endast är egendomlig för det garsta Götalands provinser, kände jag härintills blott genom besrifting, Jag var derföre glad då ett pingst