gen. På denna uppmaning framträdde alla för att svänga sig i en ringpolska; sjelfva gamla Maja och vi andra som härintills varit endast åskådare, blandade oss nu i ringen. Redan hade ringpolskan öfvergått till långpolska och denna upplöst sig i den vanliga slängpolskan, då Larsson bjöd tystnad. Solen går upp, sade han visande åt öster. Företrädda af spelmannen tågade vi långsamt uppåt berget. Allas blickar riktades åt öster; der den glänsade himlakroppen höjde sig vid horisonten. Rundtomkring rådde en högtidlig andaktsfull tystnad: en naturens stilla bön! Med samma andakt hade förfädren för nära två årtusenden sedan på samma ställe betraktat den uppgående solon. Jag tillber solen, såsom det högsta, herrligaste och mest välsignelserika af allt hvad mitt öga skådar och mitt hjerta känner,, svarade en gång en sländare i hednatiden, då han tillspordes om sin tro — och hvem kan motsäga honom? Min vän A. bröt den högtidliga tystnaden, Tacken Gud för sol och välsignelsa, d. v.s. den välsignelse som solen medtior,, sade han, voch gifven nu, barn, oas någonting varmt till lifs.c Qvinnorna skyndade att uppvärma kaffet under det ungdomen svärmade i skog och mark för att plocka vårens förstlingsblommor. De egentliga gökblommorna, hvilka söken plär utse till sin föda, hade ännu icke slagit nt i blom; af dessa plockas midsommartiden en bukett och förvaras hela året om såsom medförande lycka, Sedan kaffet druckits och mjödbuteljerna blifvit tömda till Vest-gökens, ära manade Larsson till uppbrott. Emellertid märktes utt sällskapet på långt när ej var fulltaligt, ch oaktadt allt ropande och signalerande nställdessig flykting: rne icke. Godsherren usäktade dem: Det är icke så brådt med rbetet i dag menade han, Men den gamle