och framdrog icke utan afsigt en rödrutig näsduk och torkade sig dermed i ansigtet. (Larsson åsåg denna manöver med ett välvilligt småleende.) Och i Småland hafva de äldre personerna ända till våra dagar förblifvit denna plägsed trogne., — Genast derpå märkte jag flera röda förkläden och halsdukar i folkhopen och ville meddela denna upptäckt åt min vän, då Larsson bjöd tystnad och med ljudelig stämma frågade: Hafva alla ätit?, — Ja, ljöd det enhälliga svaret. Har herrskapet förtärt något?, frågade han, bugande sig för husbonden; äfven vi bejakade frågan. Har en hvar stål hos sig eller något pr ningar i fickan, sporde den gamle vidare, Äfvenledes ja, Att förtära ett stycke bröd före utgåendet betraktas icke allenast såsom fågelbit; t utan att hafva förtärt något, vore det också blott ett glas vatten, vågar sig ingen svensk bonde ut före soluppgången, emedan i sådant fall spökena få makt öfver honom. Efter det Larsson öfvertygat sig om att allt var riktigt förberedt, gaf han tecken till uppbrott. Parvis framtågade nu ungdomen, hvarje gosse förande sin sköna vid armen. Vi följde med de öfriga bakefter. Det var en herrlig Majnatt. Daggen perlade på de grönskande sädestälten, en högtidlig tystnad rådde i hela naturen; alla framtågade tyst för att icke oroa fågeln ifall han vore i närheten. Vid randen af en med lummiga björkar bekransad furuskog, höjde sig ett berg, vid hvars fot en grönskande, med blommor beströdd ängstäppa låg utbredd. Här gjorde vi halt. Hustrurna och de unga flickorna uppdukade matkorgarnas innehåll, gossarne samlade torra qvistar och uppgjorde eld. Hördes skratt eller prat bland flickorna eller skramlades med koppar och talrikar, så blef