Aftonbladet – 6 augusti 1869, sida 3

honom detta samtal, jemte sin förundran deröfver. Ser du ej, svarade denne, att konungen är er vän och skulle vara glad att kunna rädda den unga damens gods ur guisadernas klor, men han kan ej säga detta öppet; han kan blott förstulet vara hugenotternas våän. Sådan kung ville jag inte vara för en verld ! Men Evstacie var alldeles förtjust öfver denna plan. Det var som prinsen och prinsessan i mor Perrines fesagor. Kunde de vara förklädda som herde och herdinna? Hon hyste hvarken fruktan eller tvifvel. Hon skulle ju följa med sin make! Det var det mest förtjusande man kunde tänka sig. Kungen tycktes också vara road af äfventyret, ehuru han syntes bestämd att kalla det drottningens verk — den första intrig hon satt i verket, hennes egetxilla herdespel, en komedi för hennes räkning. Han lofvade att leda jagten så långt som möjligt i riktning mot Normandie; det unga paret kunde sålunda snart uppnå ett värdshus, erhålla friska hästar, fortsätta resan till slottet Leurre och derifrån till England. Han skulle sjelf skaffa dem ett lejdebref, hvilket, på Berengers. begäran, skulle appgifva att han, en ung engelsman, reste hem med sin brud. Eustacie ville till sluts föreställa en ung engelska och plockade fram ur sitt minne alla de fraser och ord hon som barn lärt af språket, men Berenger skrattade åt henne och sade, att hennes språkkunskap just var lagom stor för den franska bruden. Det var mycket roligt att skratta åt Eustacie; hon såg så söt ut när hon låtsade vara ond, och de mörka, sammetssvarta ögonen motsade så lustigt de svällande läpparnes harmsna uttryck. Sådant skulle drottningens herduspel blifva;