Aftonbladet – 6 augusti 1869, sida 3

han väl visste skulle i icke ringa mån bereda väg för henne. Hans fn ställning var oåtkomlig; ingen kunde klandra honom för att hemföra sin egen hustru, och han var så säker på hennes tjusningsmakt att han föga tänkte på det intryck hennes personlighet skulle göra på hans slägt, Om de ville älska henne, så var allt godt; i annat fall kunde han föra henne tillbaka till sitt eget slott, och vinna ära och rykte under franska baneret i nederländska kriget. Lucy Thistlewood var säkert alltför klok för att anse detta som en missräkning och gjorde hon det, var det hennes eget fel, ty hon hade ju alltid vetat att han vargift. Således slutade han sitt bref med en helsning att bröllopsklockorna skulle ringa och att Philip, när han hörde tre kanonskott från kusten, skulle-tända fyrbålet ofvanför Combe. Drottningens herdaspel var mycket omtyckt af alla åskådarne. Det var endast konungen, drottningen och Philip Sidney som egentligen visste huru sakerna stodo, men det var dock för alla uppenbart, att baron ibaumont och fröken Nid-de-Merle voro rälskade i hvarandra och deras sällhetsdröm var som ett herdestycke, enkom uppfördt för att roa sällskapet vid Montpipeau. Deras låtsade likgiltighet i sällskap, ömma blickar, lätt gissade möten, utgjorde ett ständigt nöje för de äldre, isynnerhet som blyg heten, tillbakadragenheten och rodnaden, betydligt mera var på den unge mannens än på hans lilla hustrus sida. (Forts. följer)