Aftonbladet – 6 augusti 1869, sida 3

dag i skogen mötte en kringvandrande ita liensk krämare, bland hvars parfymerade broderade handskar, solfjädrar, luktdosor fickspeglar, guldtråd från Genua, halskedjo från Venedig och annat kram, han kund välja de gåfvor han ville föra hem till sin: systrar, och Eustacie gaf muntert behöflig: råd vid valet. Och när säljaren med et menande småleende åt det unga paret sjelfva rekommenderade ett bernstensbjerta i ett silfvernät, såsom ett kärlekstecken, och det visade sig att Berengers peiningar voro slut så att hjertat ej kunde köpas utan att i stället utesluta den åt Lucy ämnade luktdynan så vände sig Eustacie mot sin make med det huldaste, stoltaste leende och sade: Nej, nej; jag vill inte hafva det. Hvad behöfva vi två kärlekspanter nu? Sidney, som på närmare håll än Walsingham och Adderley betraktat saken och som dessutom sjelf kunde döma vm den qvinna hans vän älskade, ansåg sig ej bättre kunna befordra dennes bästa än att hjelpa honom hemföra en så förtjusande liten hustru, som Eustacie. Han skickade derföre sin tjenare till Paris för att anskaffa nödiga respenningar åt måster Henry Berenger och Mary, hans hustru. Sidney skulle vid återkomsten till Paris lugna de gamla herrarne och förklara dem allt, och hans tienare hade redan emottagit ett bref från Berenger till lord Walwyn, som genast med Walsinghamsdepeschen skulle skickas till England, och förbereda den gamle lorden flyktingarnes bemkomst. Den stackars gossen försökte på allt tt att i sitt bref vara så lugn och resonnerande, så att hans ord skulle göra behörigt intryck, förklarade och försvarade sitt uppförande och angaf vigtiga grunder derför, samt antydde att hans hustru gerna skulle öfvergå till engelska kyrkan — något som