Aftonbladet – 6 augusti 1869, sida 3

Det är er komedi, madame, brummade konungen; jag blandar mig ej derix Den österrikiske presten gjorde Berenger några få frågor på latin — det enda språk, hvarpå de kunde meddela sig med hvarandra — och då de blifvit besvarade, förklarade haå att vigseln varit laglig och fullständig, men att, såsom ofta i dylika fall skedde, ban önskade höra det unga paret ånyo aflägga sitt äktenskapslöfte. Det korta edsformuläret upprepades genast, och konungen reste sig, vid en bönfallande blick af drottningen, för att gifva bruden åt brudgummen, hvarefter presten uttalade välsignelseorden. Så snart den korta ceremonien var förbi, utbrast konungen: Så! nu ären I för andra gången vigda, för att behaga madame här; men hållen edra tungor, alla och enhvar, angående denna scen i pjesen. Derpå nästan knuffade han fram Eustacie till Berenger och tillade: Se der, tag er hustru, min herre; men kom ihåg att hon var lika mycket er egen förut, som nu. Men för allt hvad Berenger hade talat om sin hustru, var det dock först nu som han kände att hon tillhörde honom, att han blifvit hennes make i stället för älskare, man i stället för yngling. Ilon var nu hans, och han önskade ingenting annat än att vara långt härifrån med henne, men några dagars uppskof var nödvändigt. En så stor jagt så att flykten deruhder kunde företagas, kunde ej anordnas på en dag, och dessutom var det nödvändigt att anskaffa peoningar, ty hvarken Sidney eller Ribauwmont hade medtagit mera än de ansågo sig behöfva för att kunna! visa 8ig frikostiga mot konungens tjenare och! ägare. Berenger hade dessutom tömt sin rs helt och håflet, då han och Eustavie en