kunglig jägares talrika följe väl kunde inrymmas. BSlottet låg på en stor slätt, utan någon egentlig skog, men tillräckligt beväxt med träd och småskog, för att bilda tillhåll, eller så kallade stånd för rådjur, vildsvin och vargar nog till kunglighetens förströelse och till bondfolkets förtviflan. Karl tycktes sitta mera upprätt i sadeln och dricka helsa och glädje med hvarje flägt af den balsamiska vinden, från det ögonblick hans häst satte foten på de timjambeklädda, tufviga backarna; och då han, framkommen till slottet, med ett lätt språng kastade sig ur sadeln, räckte han handen till Sidney och Teligny och utropade: Välkomna, mina vänner! Här är jag verkligen konung. Det var en herrlig sommarafton, tidigt i Augusti, och Karl lät duka aftonmåltiden under de stora almarna, som beskuggade gräsplanen utanför slottet. Etikettens band löstes här så vidt, ätt konungen tilläts: spisa tillsammans med sina undersåter, och stolar, bord och bänkar buros ut på gräsplanen, tältduk uppsattes mellan träden för att skydda mot blåst och sol, kungen sträckte sig belåten i det höga gräset och smekte sina hundar, och då i detsamma en vallflicka gick förbi på långt afstånd, drifvande sina getter framför sig, undrade Philip Sidney inom sig, om det icke såg ut just så i Arkadien. En kort stund, senare hördes hästtraf och rullandet af vagnshjul, och en trupp galdsmidda bågskyttar galopperade fram till slottsorten, med en vagn emellan sig. Berengers jerta tycktes honom hoppa upp i halsgropen när han fick se plymer, spetskragar och sidentyger skymta innanför vagnsdörren. Kungen steg upp ur gräset, amiralen närmade sig, alla hufvuden blottades, och ur vagnen steg den unga drottningen, ej längre