Stockholms-bref. XXL. Hr redaktör! Det är icke lätt att roa publiken; det ve ni, som; ger ut en tidning, det vet Jag, son försöker att skrifva i en tidning, det vet lite hvar; myndigheterna i Stockholm veta de äfven. Jag har derför all anledning att för moda, det sagda myndigheter varit mycke villrådiga i afseende på bästa sättet att ros den stora publiken under de nu lyckligt slu tade förmälningshögtidligheterna. De drog siglikväl på ett förträffligt sätt ur förlägen heten, och publiken fick öfverallt visa sit föda deltagande i nyssnämnda högtid gheter. Genom: myndigheternas välvillig; omsorger var plats beredd på hufvudstaden gator, vägen till Drottningholm var åt pu bliken upplåten, och hvilken hederlig med. borgare som helst kunde på den sista fest dagens afton taga sin hustru under armen gå upp på börsen, dansa och soupera sam vara i de kungligas sällskap ända till klockan ett på morgonen endast mot en afgift a 40 riksdaler paret, plus någon liten tillökning på kontributionssedeln. Kunde man händelsevis icke skaffa sig 40 rdr, något som dock knappt låter tänka sig uti ett väl ordnadt samhälle, egde man tillåtelse att dagen efter festen få se stället der de dansat hade. Allt var således på det bästa anordnadt för att den stora publiken skulle få vara med. Den stora publiken sätter verkligen värde på att få vara med. Visserligen heter det, att man numera blifvit demokrat och frågar fan efter kunglighetens fester; men det är egentligen endast ett något fritt sätt att uttrycka sig, som man i praktiken icke tager så noga eller som der till och med betyder: Herre Gud, hvad det är roligt att se de kungligal Sådan är publiken, hr redaktör, och sådan är jag också, en ringa del af denna publik, och, såsom jag senast hade nöjet säga, honny soit qui mal y pense. Det är visst möjligt att en tid kommer, då vi blifva demokrater på fullt allvar, men så långt har det änvu icke kommit, och vi få väl lefva ändå. När den tiden kommer, hitta nog Stockholms myndigheter på några andra nöjen för att roa den stora publiken, ty nöjen måste menniskor hafva, staten må bestå si; med hvilken konstitution som helst eller oc lefva alldeles utan någon konstitution. Jag känner en familj i Stockholm, en högst aktningsvärd familj, hr redaktör, inom hvilken hvarenda medlem är genomträngd af de mest liberala åsigter och der man till och med går så långt, att man tycker det civillistan kunde gifva de kontribuerande rabatt för kontant betalning, något som jag, uppriktigt sagdt, finner småaktigt. Nåväl! denna familj satt en dag i förliden vecka i den dödligaste oro under väntan på definitivt svar, huruvida den skulle få vara med på rikssalen och se bröllopståget eller icke. Man hade på den stora, i mitt förra bref omnämnda queue-dagen, farit in från sitt vackra sommarställe, satt sig innanför de kritade fönstern i den qvafva stadsvåningen och väntade från klockan åtta till klockan tre på dagen för att få veta huru det skulle gå. Aldrig i mitt lif har jag varit så orolig,, sade familjemodren, och jag tror nästan att familjefadren sade detsamma. Tänk om hvarken-OCalle eller Gustaf skulle få några biljetter åt oss! En sådan publik måste roas, det är klart, och det är icke blott den del af publiken, som sitter innanför kritade fönster i den dödligaste oro, utan äfven den del, som; i sörglös väntan står på gatan, som springer