Aftonbladet – 4 augusti 1869, sida 2

Tr vv Ce SJUNDE KAPITLET. Drottningens herdespel. Högst allvarlig munterhet Eller muntert allvar ock W. M. Praed. Montpipeau, ehuru numera en förstad till Paris, var i sextonde århundradet belägen nog långt ifrån staden, för att utgöra en landtlig tillflyktsort, der Karl IX kunde stjäla sigtill en kort hvila från hofvets intriger, under förevändning af att njuta af sitt favoritnöje, jagten. Omgifven af sina gynnade vänner bland hugenotterna, tyckte han sig här andas en renare lutt och öfverlenina, sig åt mera glädje än någonsin eljest hans bedröfliga lif kunde erbjuda honom. Han red midt bland sina kavaljerer, och den lysande ryttarskaran drog framåt genom de med -popplar ae bygatorna, och de med omsorg för den kungliga jagten sparade skogslundarne. Folket strömmade samman och ropade icke blott: Lefve konungen, utan också: Lefve amiralen! och mer än en gång hörde man också ropas: Krig med Spanien! Franska folkets hjerta var, om icke med de reformerta, åtminstone emot Spanien, och Sidney tyckte sig af samtalet förstå att resan till Montpipeau blifvit företagen mindre för jagtens skull, än för det att konungen skulle kunna lösslita sig ur den träldom hans mor pålade honom och göra förberedelser till ett krig med Spanien. Sidney lyssnade med största imtresse till samtalet, men Berenger brann af otålighet och harm öfver att sälunda blifva hindrad från en förklaring med sin trolösa slägt. Och slutligen kommo de fram till Montpipeau, en hög men smal tornbyggnad, som alla franska slott, men omgifven af en mängd envånings trähus, der en