Aftonbladet – 4 augusti 1869, sida 2

behöfver väl hon mitt beskydd, jemförd med detta stackars barn? Hon har växt upp som en qvist af hennes egen blå lavendel, i ett hörn af den trygga trädgård, hvarifrån hon vet att ingen mot hennes vilja kan taga henne, då deremot denna friska, glödande rosenknopp slagit ut, ren och herrlig, midt i det rysligaste förderf kristenheten kan uppvisa, och om jag ej rycker henne derur, jag, den ende man på jorden, som kan det, rycker henne bort just i hennes fägrings och oskulds blomma, hvad tror ni hennes öde skall blifva? Kristeligt medlidande, en -adelsmans heder; skulle fordra det af mig, äfven om det inte vore min oafvisliga pligt! Mäster Adderley sade ingenting. När Berenger började tala om sin pligt var han oåtkomlig, hvilket var så mycket harmligare, som han talade derom i ett slags förnöjd ton och såg så innerligen barnslig och ifrig ut hela tiden. Stackars mäster Adderley! Han tyckte att han illa uppfyllt sitt kall, han vämjdes vid blotta tanken på en fransk hofdam, såg att Berenger hufvudstupa kastat sig i en kärlekshandel som skulle blifva hans olycka och deras som satt allt sitt hopp till honom om pligter och beliga förbindelser! Väl månde han sörja den dag, då han satte sin fot inom Paris område. Och som om allt detta ändå icke varit nog, kom samma dag ett bud från konungen, för att inbjuda baronen af Ribaumont att deltaga i festen vid Montpipeau. Naturligtvis måste han. lyda kallelsen och naturligtvis måste guvernören blifva hemma, och hvem visste i hvilka snaror han kunde blifva lockad. Sidney gaf honom emellertid någon tröst, ty han hade hört att några fruntimmer ej skulle komma med på jagten, hvilken samma omständighet gjorde Berenger så förtviflad att han gerna skulle afslagit bjudningen, om det