gen och i hela hofvets närvaro kungöra huru -man bedragit mig, samt återfordra min gemål, och jag vill väl se om man skall våga neka mig detta. Långt innan ni hunnit så långt, skulle de vakthafvande herrarne låtit fävgsla er för ohöfviskt tal eller för, det vi baktalat en ärlig adelsman. Ni skulle få sluta ert tali Bastiljen, och det vore godt om era engelska vänner sedan kunde få er derifrån med lifvet. , Men hvar i all verlden äro vi då! började Berenger; men Mericotrt afbröt honom med nya böner att lugna sig och nya försäkringar om: guisernas hemlighetsfulla makt, så att han slaotligenlofvade sin vän att åtminstone ingenting företaga, innan ban inhemtat ambassadörens -mening oms-allt detta. Han var ej i stånd att uppfånga en enda skynit af Eustacie och timmarne skredo långsamt tills sällskapet bröt upp. Karl kunde knappast ett ögonblick slita sig från Sidney, och Jät honom gå endast med det vilkor att han följande daz skulle deltaga i ,ett jagtnöje vid slottet Montpipean, hvilket konungen syntes längta efter som en riktig fridag och ett tillfälle att få andas ut. Då slatligen de båda unga männen åter kommo hem, blef sir Francis ytterligt förundrad öfver att se den eljest så medgörlige, älskvärde ynoglingen, öfver hvilken han i ett bref till sin gamle. vän uttömt sig i beröm, störta in i hans rum och utropa: Sir, sir, jag bönfaller om ett råd af er! Jag har blifvit nedrigt bedragen. På huru mycket?, sade sir Francis i förebrående ton. : Min bhustra — min äga. — Bir, .eders exellens, jag ber om förlåtelse, om jag talade med för mycken -hettas, sade. Berenger, ha