Aftonbladet – 31 juli 1869, sida 3

Håll! ropade Berenger. Angriparen hade just fattat den unga flickans ena hand, men hon drog fördel af hans förvåning och ryckte sig lös, och beredde sig liksom till ett språng, för att komma undan; men abbeen i förtviflan och vaktaren i harm, utropade på en gång: Stanna! Det är ju Monsieur! Monsieur må vara hvem han vill,, utropade Berenger, så kan dock ingen hederlig man se en dam blifva förolämpad utan att försvara henne.n Är ni galen? Det är ju Monsieur, hertigen af Anjou, sade Mericourt och hängde sig fast vid hans arm. Skola vi föra Honom till vaktrammet? rågade prinsens följeslagare, och skyndade ram för att fatta Berengers andra arm, men Henrik af Valois vinkade åt båda att draga ig tillbaka, och sade hånskrattande: Nej, nej, ser ti inte hvera det är? Den ngelske herr baronen har inte ännu säppt ömmarne alldeles ur sin hand. Han har nnu ej sält sin egendom: Kom låt oss gå, YO, han skall snart få nog att göra, oss förtan. Farväl, sköna dam, en annan gång kall ni vara fri från er svaitsjuke jätte. Med dessa ord aflägsnade sig hertigen, lik— iltig och föraktfull,utan att bry sig om att an blifvit gäckad i ett af dessa äfventyr, om det var hans största glädje att öppet erätta för bela hofvet, stundom i närvaro f offret derför, och ofta med skamlös öferdrift. z Den unga flickan lyfte sina hopknäppta änder mot Berenger och utropade: O, ni måtte väl inte hafva dragit ert värdt (Forts. följer.)