Aftonbladet – 30 juli 1869, sida 3

Ide France. Ingen vet det. li hans säng anträffades en bundt Peng med påa Ider hvad man känner ur pappa som hade varit officer i Unionens arm under kriget. Denne hade blifvit introducerad hos den unga enkan genom en tillfällig bekant, fröken Jeannette Villard, en fransyska, som ej långt förut kommit till Amerika. Fru Walters var förtjust öfver den unga damens intagande väsende, tog henne till sig i sitt eleganta hus och behandlade henne som sin förtroliga sällskapsdame. Här gjorde Williston då och då besök, gjorde sin cour för enkan ooh med fröken Villards tillhjelp blef han också förlofvad med henne. Emellertid blef Williston farligt sjuk och då han kände att hans slut var nära, framställde han sin önskan att få träffa fru Walters ännu en gång före sin död. Hon fann honom lidande svåra plågor och djupt bedröfvad; han kunde icke dö förr än han lugnat gitt samvete och tillstått sitt brott: han hade bedragit henne, Jeannette Villard var hans hustru, han kände sig brottslig och bönföll om förlåtelse, på det han icke måtte taga defina svåra synd Få sig i grafven, och slutligen anropade han fru WalIters om, att hon icke måtte taga bämnd på hans hustru utan draga försorg om henne och det barn hon snart väntade. Den barmhertiga enkan kände sig rörd, förlät honom och lofvade att uppfylla hans önskan i allt. Dagen derpå uppgaf syndaren sin ande. Sina löften trogen gaf nu enkan åt fröken Villard, numera fra Willston, en summa af 5000 dollars, och efter 3 månader, då hon gaf lifvet åt ett barn, ytterligare 25,000 dollars. En dag åkte fru Williston med sitt barn på promenad i Central Park, men kom ej tillbaka mer. Enkan, som fruktade att någon olycka hade händt hen-Ines väninna, lät anställa efterforskningar, men det I var förgäfves, tills slutligen hennes bankir upplyste henne om att hon blifvit skamligt bedragen. Hon ansåg detta, godtrogen som hon var, för en omöjlighet, men slutligen meddelade henne polisen den underrättelsen, att Williston och hans hustru voro på väg till Vestern för att i ro njuta af sina 30,000 dollars. Fru Walters ville emellertid ej flyktingarne något ondt och de lefva nu ostördt af hennes rika gåfva. — De parisiska lnmpsamlarnes koewag afled i förra veckan och begrafdes. Han kallades pappa VEpingle. Öfver 1200 lumpsamIJare följde honom till grafven, tre af hans underIsåter höllo tal. Hvem var då pappa YEpingle? frågar Gazette anv Under hufvudkudden skrift: Uppbrännes efter min dö: På sin hals I bar han en medaljong, som inneslöt ett miniatyrporträtt af skådespelerskan Rachel. Det hände Tofta att, då någon af inbyggarne på ile des Singes. var för mycket olycklig, ban försvann på några timmar; han återkom då med Pen ar. Se VEpingles privatlif. Hans politiska lif var exemplariskt. Han var I verklig konung i sin stat och hans undersåter tillbådo honom. Han uppsatte skrifter åt dem, han reglerade deras tvistigheter och afkunnade -domar. Hvarje tjuf blef genast utdrifven för evigt från hans rike: Men det var högst sällan som len sådan åtgärd behöfde vidtagas. Läkare var han och beredde sjelf läkemedel, dem han utdelade för intet. Bokälskare var han, och utlånade gratis sina böcker; om aftnarne lärde ban barnen läsa. Invan pappa Irpingle dog hade han utsett sin efterträdare, Philippe le Reboutcux. — Stockholmskor på äfventyr. I en Läbecker-tidniog för 9 dennes skrifves: För några veckor sedan infann sig i härvarande svenska konsulat en ung flicka M. 8. från Stockholm, mycket lätt och illa klädd samt högst utmattad. Hon berättade att hon, jemte en annan flicka E. K., blifvit engagerad för ett slott i Mecklenburg, hon såsom kammarjungfru och E. såsom kökspiga. Det håde lofvats dem anständig öfverresa med ångfartyget Bore, men de erhöllo endast däcksplats och något kosthåll betaltes alldeles icke för dem; kapt.nens och ångbåtsrestauratörens hbjelpsamhet afhjelpte dock deras nöd. Från Läbeck blefvo de genast förda till Schwerin och derifrån till ett 2 mil längre bort beläget landtgods, och på deras fråga hvar slottet vore, VRPIINe de nu, under skratt och åtlöje, att de icke skulle inträda i sådan tjenst, som aftaladt blifvit, utan att de vid en ladugård skulle vakta korna samt förrätta fältoch trädgårdsarbeten. De begärde att blifva återförda till Läbeck, men nedtystades, och då de vägrade att förrätta de för dem ovana arbetena, tvungos de dertill med våld. Men det ville icke få och då de derföre upprepade gin begäran, lefvo de inspärrade i ett litet med jerngaller försedt rum. En natt lyckades M. S. att fly, medan E. K. icke hade mod dertill, och den förra bade nu, genom främmande understöd, öfver Schwerin lyckats ankomma till Liäbeck. På konsulatets dels direkta, dels indirekta reklamationer i Mecklenburg efter M. S:s saker svarade hennes husbonde med att fordra 12!, thaler, som han påstod sig utgifvit i resekostnader. Derjemte förnekade ban alla af flickan anförda fakta och tillade, att E. K., som qvarstannat, alldeles icke tänkte på att fly, utan var högst belåten samt hvar dag sjöng, skratItade och dansade. Flera från Libeck till henne affärdade bref blefvo likväl obesvarade. Så förgingo trenne veckor, då äfven E. K. infann sig vid konsulatet i ännu mera utblottadt tillstånd än M. 8. Hon berättade alldeles detsamma som den förra, tilläggande att hon om dagarne varit formligen bevakad och om nätterna inspärrad. Hennes klädespersedlar hade af husbondfolket blifvit undanlästa, och då hon klagade öfver köld, hade dottern i buset lånat henne en 8. k. bjertvärmare, som hon ännu bar, men hvilken genast med posten återsändes. Bref hade hon erhållit och isina svar bedt om befrielse, men dessa hade af hushonden blifvit qvarhållna. Nu förnyades fordringarne på utlevererandet af flickornas saker, men alltid utan främgång. De besvarades istället med reklamationer genom mecklenburgerpoliseu om flickornas utlemnande, hvilket likväl icke i Läbeck föranledde någon åtgård, då såsom fullkomligt sannolikt antogs, att fickorna icke blifvit kontraktsedligt engagerade och att dessa två i lanåtliga arbeten fullkomligt okunniga Stockholmsflickor aldrig åtagit sig en sådan tjenst. M. S. hade emellertid utan kläder eller tillgångar återvändt till sin hemort, medan E. K. fått tjenust hos en familj i Läbeck, som till alla delar gifver det bästa vitsord om henues duglighet och uppförande. Det förljudes, att den mecklenburgiske patronen numera förklarat gig villig att mot lämplig godtgörelze utlemna de klädespersedlar och effekter han frånröfvat och undanhållit de stackars tjenstflickorna. — Uddevalla, Från Fredrikshald berättas Smaalendska infanteribataljonen bivakuerade härom natten på Ous exercisplats. Fråri Ous har man ett godt stycke väg efter rent vatten och detta gaf anledning till ett löjligt misstag. Man skulle nemligen koka kaffe åt hela bataljonen och för att slippa bära vatten den långa vägen begagnade man det vatten som fanns på platsen, man tömde alla flaskor, som ansågos innehålla vatten, i de stora kaffekittlarne; men sedermera, då det var för sent, upptäcktes det att man i kittlarne hällt en stor del af proviantförvaltarens bränvin, som var bestämdt att portionsvis utdelas bland soldaterna. Emellertid kunde soldaterna ej klaga öfver att icke de fått starkt kaffe.