Aftonbladet – 28 juli 1869, sida 3

till missnöje var det med de i Walsinghams hus rådande calvinistiska åsigterna. Nu då den romersk-katolska kyrkan visade vida mer förskämda seder och åsigter än någonsin förut, drogs den förut något puritanske Walsingham alldeles öfver på de reformertas sida. Den reaktion, som ett halft århundrade senare fyllde der galliska kyrkan med helighet, hade ännu icke börjat; dess andliga män voro det blodtörstiga och lastfulla hofvets lydiga verktyg, som hatade dygden lika mycket som kätteriet, hos de män de förföljde. Hugenotterna voro till största delen män, hvilkas kärlek för sanning och dygd hade gjort det herrskande systemet afskyvärdt för dem, och sålunda såg det verkligen ut som om gudsfruktan och sedlighet samlat sig på ena sidan, och vidskepelser och laster på den andra. Mäster Adderley fann således att ambassadörens. huskaplan mycket mera öfverensstämde med de reformerta presterna än med honom. En stor mängd af dessa senare voro nu församlade i Paris, ty det uppehåll i förföljelserna som följt på slaget vid Montröntour, hade gifvit hopp om en slutlig försoning mellan begge partierna, och många hade kommit för att rådgöra med den mängd protestantiska adels män, som rest till hufvudstaden för att öfvervara konungens af Navarra bröllop. Bland dessa prester träffade Berenger sin faders gamle vän, Isak Gardon, som kommit till Paris för att sammanviga sin ende son med dottren till en urmakare, en flicka, med hvilken han i flera år varit förlofvad. Af honom betraktades den. älskvärde ynglingen, med sitt oskyldiga utseende och sitt behagligt vördnadsfulla sätt, såsom det skönaste förverkligande af alla den gamle baronens förhoppningar, men den hederlige presten skulle blifvit mycket bedröfvad om han ve