Aftonbladet – 28 juli 1869, sida 3

Hån smålog, halft förlägen öfver sin motvilja att nödgas -lägga dem i hennes hand, Han var viss på att hon skulle försöka aflocka-honom dem, och för att visa att han ej ämnade skilja sig från det dyrbara smycket, lösgjorde han icke perlbandet från den svarta sammetsbaretten, utan räckte henne äfven den. Hon-såg på hvarje perla och räknade dem begärligt. — — Sjutton! sade hon; och så vackra! Jag har aldrig sett dem på så nära håll förr. De passa så väl samman med denna hvita panna, att förmodligen intet anbud af min -— min onkel, skulle förleda er att skilja er derifrån ? Ett ivfall af ridderlig artighet hade så när kommit honom att säga: Intet anbud af er onkel, men blott ett ord af er; men han hejdade sig i tid och tänkte på huru löjligt det skulle vara att komma hem utan dem, och han svarade endast: Jag har inte rättighet att-bortgifya dem, sköna dam, De äro ett vittnesbörd om min stamfaders tapperhet och ära., Ja, min herre, och till min stamfaders ocksån, svarade hon. Och ni vill taga dem tillbaka till den fiende; från hvilken deras tapperhet kräfde den? Till det land som hedrade och belönade tapperheten, ,svarade Berenger. on-såg på honom med en forskande blick, förändrad ötver hans raeka svar, och sade sedan med en half suck: Der äro edra perlor, min herre; jag kan inte styrka vår rätt dertill, ehuru jag tror att de voro orsaken till vår sista tvist, och hon smålog skälmskt. Jag. tror det var sås, sade han mycket allvarsamt, men tillade i ett ögonblick af belåtenhet öfver att hafva återfått den dyrbara reliken, men det var Diene som ingaf er tanken att taga demö