Aftonbladet – 28 juli 1869, sida 3

godt besked för sig i de rymliga kittlarne. Medan du är inne i situationen, kan ja; omöjligen hejda ett häftigt påkommande be gär att åter berätta en anekdot: En viss grosshandlare i orten, känd fö mer än vanlig rörlighet i tungan och som til tack för denna egenskap blifvit hedrad me binamnet Pratmejer,, var en tid leverantö af hvarjehanda proviant till Helsinge rege mente. Maten, som levererades, var klen sade man, men dyr tillika, hvarför någon elal spefågel fick detinfallet att förändra det förre Pratmejer till — Matprejer! Nu är taflan full af lif och rörlighet. Kring de s, k. barackarne tränga sig törstiga själar i brokig blandning. Svetten lackar ännt från solbrända ansigten, men man har ras till klockan fyra och derföre se alla så glads och bekymmerfria ut. Med en underlig bländning af verkligt deltagande och spefull ömkan titta de gamla, grånade soldaterna ned på pojkarne, — beväringsynglingarne — som nu äro omgifna af bekymrade fäder och mödrar, af hvilka en del rest ganska långväga för att på ort och ställe göra sig underrättade-om hur Lasse eller Pelle har det, om detå mycket stryk af befälet, om de få sina ordentliga mål, de stackars gossarne, 0, s.v. Ja, jag tror väl att mor i sin välmening går så långt, att hon frågar om ung Lasse fryser. Men beväringarne försäkra skrattande att de må som perlor i guld: och att både kapten och löjtnant på deras kompani äro präktiga karlar, som det är lust och glädje att lyda. Fänjunkaren, sergeanten och korporalen få ock sin del af berömmet. Öfversten och majorerna förstå sig beväringsgossarce icke så mycket på, men de mena dock, att äfven dessa äro mycket gemenav af sig. Och så uppstämma de sommarers beväringsvisa,, författad af någon gryende pöetisk talang, som dock svenska akademien, oförlåtligt nog, icke känner ens till namnet, och så se de gamla, att gossarne ha det bra och glädja sig innerligen deråt, glömmande för tillfället de dryga kostnader den kungliga svenska militärlyxen för med sig. För all del, låtom oss icke störa dem i stundens oblandade lädje! De komma nog, utan vår påstötning ihåg de sura sidorna af saken, då de få i handom: nästa debetsedel. Der borta står ett par första klassens beväringar och språka med sina anhöriga. Då kommer fram till dem en. liten. uniformerad herre i grå mustacher, så grann med sin vajande plym i hatten och med de många ördnarne och medaljerna på bröstet, att vi ovilkorligen taga honom för en. fältmarskalk. Den uniformerade tar upp. en annotationsbok, språkar lifligt med gruppen och skrifver emellanåt. Vi taga oss friheten stanna ett ögonblick föratt lyssna; ehuru detta just icke är så vackert.-s :. Ni Ska skingra er! befaller den lille, och tår sig en väldig pris ur en gammal näfverburk. Annars så får ni arbeta !i ankarsmedjan, enligt krigsartiklarne! Beväringarne försöka att hålla sig allvarsammå Och försäkra, att. de alls icke ha i sinnet någon sammansvärjning . mot, konung och fosterland. De erbjuda-sig till bekräftan härför, att hurra för befälet. Gummorna se förskräckta ut och gubbarne veta icke: hvad de skola tänka om saken. Hur i all verlden vågar pojkarne att dra på mun åt en herre, som är vida grannare än öfversten sjelf? Det der kan man kalla att stå på förtrolig fot med det högre. befälet. mena de slutligen. Men den lille blir desperat, och upptecknar le skämtsamma beväringarnes namn, kallar lem så till krigsrätt påföljande dag och afägspar sig. derefter. med ..stolta— steg. Snart ;e vi honom inbegripen i ett, som det vill synas, förtroligt samtal med några officerare ett stycke ifrån oss. ene Denne sällsamme man känner jag sedan sammalt.. Hans nuvarande namn är Jockum Justus von Gideon, -inbillningsvis krigsfiskal rid Helsinge regemente och all beväringen. Gubben, en gammal för detta landtbonde rån Hanebo socken, heter egentligen Linderg och är, som du redan väl gissat, kollig. Gubben inbillar sig vara krigsfiskal, och sådan egenskap infinner han sig punktligt id hvarje möte å Mohed. Offcerarne kläda wonom. då i trekantig hatt med blågul plym, länga en mängd ordnar och medaljer af apper och tenn på den förtjuste:gubbens nsjunkna bröst. Öch så får den i grunden förarglige gubben gå der hela rötestiden pan sin sjelftagna befattning som krigsskal. Ehuru gubben Gideon blifvit! kollrig geiom läseri och ännu gerna svänger sig med ibelspråk, försmår han dock icke att, så fta tillfälle gifves, taga sig en tår på tand. Vid sådana tillfällen glömmer han till den rad sin värdighet, att han villigt och gerna ånar sig till drift åt den minsta trumslagareojke. Fastän vi ha lyckan att räkna flera beanta bland Helsinge regementes för sin dugighet, sin flärdfrihet och humanitet synnerigen utmärkta officerskår, och det skulle vara oligt nog att på aftonqvisten först dricka tt glas med dessa vänner, så höra taptot ch sedan möjligen få oss en liten svängom ned bygdens tärnor,, försaka vi dock dessa öjen för vandringens behag, och fortsätta åledes vår resa. Vi ha nu ej mera än fem jerdingsväg till den goda staden Söderhamn, ch hinna således godt dit till qvällen. Väen går nu genom: Söderala socken, och om enna samt Söderhamns stad lofva vi nu våra änvner att meddela ett och annati nästa bref. Gubben. Noack. SKASPTANTASTANTET ; Fa —— tterligare om-hr Hiertas. behörighet ätt blifva riksdagsman. ; Ti Redaktionen af Aftonbladet! I Då mäjlivcon äfran aftar läcnIingsaen of han AM AA