Aftonbladet – 28 juli 1869, sida 2

EO Ett par utomordentligt lysande svarta ögon voro fästade på Berenger med ett uttryck af stolt nyfikenhet och halft igenkännande. Ansigtet var skönt och strålande, om man så får säga, men han harmades öfver att ej deri upptäcka en skugga af rodnad vid hans åsyn, tan snarare ett uttryck, som visade att man fann sig road af den höga färg, som hans jasa hy gjorde så synbar. Han skulle gerna velat undslippa ett möte i så mångas närvaro, men hennes blick hade mött hans och han kunde nu icke undkomma. Då han närmade sig såg han först tydligt huru ovanligt skön hon vars en drägt af fin ljusgul färj örhöjde betydligt hennes brunetta hy oci präktiga växt, Hon såg äldre ut än han väntat sig, men här var ju ett drifhus, der hvar och en växte tidigt upp, och uttryck ch sätt visade honom tydligt att bär en gamnal bekantskap förnyades och att deej voro främmande för hvarandra. Här behöfves ingen presentation, kusin, sade hon och räckte honom sin hand -att kyssa. Jag kände genast igen er. Det är samma ansigte som förr, men det har bara commit så högt upp och blifvit så mycket vackrare. Kusin! tänkte han. Godt, detär alltid sn lättnad. Men hvilken djerfhet af henne utt vara så obesvärad! Lucy — hon skullei! lennas ställe vara färdig att sjunka genom orden af blygsel. Hans djopa bugniog och handkyssning hade esparat honom obehaget att svara på denna helsning och den sköna damen fortfor: Och er fru moder? Befinner hon sig väl? Hon var mycket god mot mig. Berenger tänkte imom sig att godhet mot BEustacie just icke var hans fra moders förnämsta egenskaper, men ban svarade att hon mådde väl och hade sändt många helsningar,