Aftonbladet – 27 juli 1869, sida 2

aler, som svenskarne finna i det danskaj pråket, och undanvälta de kullerstenar af .onsonanter, dem danskarne finna i det svenka. Äldre språkvetenskapsmän, Rask och ndra, hade arbetat på att få bort dessa tenar, men blott kunnat rubba dem; de unga rafterna borde nu göra allt för att lyfta ort dem. Men sprakvetenskapsmännen kunna j göra allt, de kunna blott som ingeniörer röra upp ritningen, utkasta planen; men selan är det-millionerna, folket, som böra komma ned hackor och spadar att fullkomligt rödja väg, att folken må i sitt språk närma sig hvarandra der, hvarest nu ligga dessa onöliga moras och onyttiga kullerstenar. — Professor Daas tal, genomgånget af en fin humor, helsades med det lifligaste bifall. — Prof. Malmsten höjde bägaren för Danmark, hvilket i så mycket är ett föredöme för Sverge: i religionsfrihet, idoghet, sparsamhet, sedlighet och fosterlandskärlek, egenskaper som ock gifvit vårt lilla broderland styrka att hastigt återfå sina krafter etter en svår politisk storms härjningar. För denna skål tackade kapten Sven Grundtvig i ett lifligt och lyckadt föredrag. Rektor A. V. Staaf utbragte en skål för Norge, hvilken besvarades af professor Daa, hvilken senare bad de församlade gifva tillkänna -sina välönskningar för Finland, hvilket ock med hänförelse skedde. Docenten Lemström från Helsingfors besvarade denna skål. Doktor Sohlman föreslog en skål för Slesvig, hvilken besvarades afslesvigaren pastor Kok, — Först efter midnatt åtskildes man. Under aftonens lopp utdelades nedanstående verser af signaturen A. V. S.: Försvunna äro splitets hårda tider, Blott vänlig frid nu ler i nordanland. Vi tala lugnt om våra gamla strider, Och öppnad räcks den fordom knutna band. Med svärd och sköldar möttes våra fäder, en ättlingarne samlas som en slägt. Vår broders sorg är vår, hans fröjd oss gläder. I storm gick Herrans väg; i sakta väder Förnimmes nu hans gång, lik vestans ljufva flägt. Det gäller icke mer att kronor skifta, Här tvistas ej om någons öfvermakt: Hvart folk skall sjelft sin frihets lagar stifta, Ty sjelft det offren för Bin frihet bragt. En krona dock de trenne enigt lyda. Kring nordens panna flätas skönt dess band; Ty snillets strålar härligt henne pryda Och verldens häfder hennes segrar tyda; Hon heter andens makt i Skandinaviens land. Den makten bjuder frihet och försoning Och lif i konst, i vetenskap, i sång; Hon sprider ljuset till den lägsta boning, Och intet rubbar hennes säkra gång. Hvem mäktar tyda, hvad den höga menar Och bär dess bud till jordens slägter fram? Hvem är, som henne främst och trognast tjenar Och sprider saften kring de skilda grenar Från bildningsträdess rot och evigt gröna stam? O, språket är det! Hvem kan dig förklara, Du skapelse på färg och form så rik, Med dina skiftningar, de underbara; Och dock dig sjelf i grunden städse lik? Du helgad blef till röst åt himlens lära, Till samband mellån verldar är du satt, Till tolk af folkens lif, af deras ära. Om ljus, om mörker skall du vittne bära. Hvar du ej aktas mer, der lider det till natt. Hell ädle män, som velat eder samla För att med klarsynt blick, med varsam hand Omhägna modersmålen i de gamla, De trenne ärorika syskonland! O, mån I kärleksfullt och troget ena, Hvad enas bör af språken uti nord, Men intet dock sitt lynnes art förmena. — Från utländskt smink må orden blifva rena Och folken stå som män bakom sitt fria ord! —D— ———