Aftonbladet – 23 juli 1869, sida 2

atset; FBfter att ha varit ordförande för au-, vokatkåren, inträdde han är 1855 i statsrålet, der han snart blef president för deninrikes afdelningen. Han är 77 år gammal. Åkerbruksoch handelsministern Alfred Leroux stod i spetset för en stor bankaffär, då valmännen i Vendee år 1852 valde honom till medlem af lagstiftande kåren. Hans isigter och karakter förmådde honom snart att ansluta sig till majoriteten. Hans storå inantiella duglighet ledde inom kort hans kollegers uppmärksatiihet på honom, och han har varit medlem af alla finansutskott och alla de utskott, som ha haft att göra med de af det andra kejsardömet upptagna lånen. Han här aldrig i lagstiftande kåren talat i andra än finansfråzor. Sedan år 1863 har Alfred Leroux varit förste vicepresident i nämnda kår. Bourbeöati; den nye undervisningsministern, har förut varit ordförande, för den juridiska fakulteten i Poitiers. Ar 1848 hade han te i den andra republikens konstituerande församling: Först i år har han blifvit medlem af lagstiftande kåren, men hans rykte såsom skicklig jurist har föregått honom. Han är 58 år gammal och den ende af de nye ministrarne, som har undertecknat medelvägspartiets interpellation. Hvad beträffar frågan, Huruvida den nya ministören kan anses definitiv eller måste! betraktas såsom en öfvergångsministöre, så. är den sjelfständiga pressens mening enhälligt den, att denna med så stor möda bildade ministöre omöjligt kan vara definitiv: Det är en öfvergångsiministöre — säger Opinion nationale — bestämd att förbli i verksamhet till slutet af den -konstitutionella kris, som framkallats genom budskapet., — Liberte yttrar för sin del: Budskapet af den 12 Juli 1869 är alltså en andra upplaga af brefvet af den 19 Januari 1867. Ställningen föreskref bildandet af en ministöre af venstra centern; man har utnämnt en ministere af högra centern. Då vi icke vilja väcka modfälldhet vid något anlopp till frihet, skola vi icke säga någonting vidare om denna förändring, för hvilken logiken varit främmande. — La -Presse frärihåller, huru mycket Rouhers inflytande gjort sig gällande vid det nya kabinettets bildande: Den allsmäktige statsministerns återtåg är och förblir ett faktum; men det är tydligt, att hans inflytande, ett ögonblick brutet; sedermera återvunnit nästan Hela sit kraft; Hvad som tilldrager sig är, — säger äfven dennä tidning — en. andra upplaga af den ministöres omarbetning, som följde på brefvet af den 19 Januari, och hvars resultat gick ut på att föröka de motståndselementer, som regeringen innehöll. — På samma sätt Monitören: — Detta är de beklagliga politiska seder, som herr Rouhers persotilighet infört i den kejserliga regeringen. Vi befinna öss i ett af de svåraste lägen, och ändock envisas man med att sammansätta ett kabinett af tillfällighetselementer... Dit har ännu en gång Rouhers inflytande fört oss: han är icke mera minister, och han bildar ministerer.. — Nefftzer skrifver i Le Temps: Den fordne statsministern har allt skäl att vara belåten. Han har aldrig lyst bjertare, än han lyser i dag genom sin frånvaro. Det är hans medarbetare, som efterträda honom, och desse efterträdare fylla icke den lucka, som hans afgång lemnat; de göra den nu först rätt märkbar. Kabinettet är icke omdanadt, det har mist sitt hufvud. Åndock vill Temps erkänna hvad som är att erkänna: Det. mest tillfredsställande i förmiddagens dekreter är statsministerens indragning, ty det är slu-tet på ministeradvokaternas bastardsystem. I detta afseende åtminstone är förändringen fullständig. Efter ett långvarigt, mödosamt proberande försvinner skilnaden mellan de talande och de handlande ministrarne och vi komma tillbaka till det sunda menniskoförståndets enkla häntydningar.. — Skarpare yttrar sig Avenir national, då tidningen säger: Den nuvarande ministeren är, kan man säga, herr Rouher. Det är icke ens en öf-, vergångsministöre, ämnad att underställa sevaten konstitutionella reformer och derpå öfverlemna makten till dessa reformers upphofsmän; det är en ministere, som skall arbeta gemensamt med senaten för att sätta en damm mot revolutionen, såsom herr Rouher säger, och för att vinna tid. Det påstås, att man, för att gifva lagstiftande kåren en kraftig motvigt, är betänkt på att utvidga senatens verksamhetsområde, förändra dess sammansättning och öka dess medlemmars antal till 100. Planen härtill skall ha utgått från Rouher. Senaten skulle småningom genom att upptaga yngre elementer och förmågor i olika riktningar söka erhålla en moralisk öfvervigt, som den ännu saknar. Dess medlemmar skulle då bestå af tre kategorier: män, som höra dit till följd af härkomst och ställning, såsom prinsarne, marskalkarne och erkebiskoparne; män, som utnämnas af regeringen, samt män, som föreslås af generalråden, och hvilkas val stadfästes af kejsaren. Rouher skulle då såsom rikskansler och prydd med alla denna värdighets attributer föra ordet i den sålunda föryngrade senaten. Alltsedan den 13 dennes, den dag, då lagstiftande kårens möten så plötsligt och oväntadt genom ett kejserligt dekret ajournerades, har venstern haft dagliga sammankomster, dels för att rådslå om den nuvarande situationen och dels för att förbereda och iskutera de interpellationer, man skulle framälla till regeringen, så snart kammaren åter blefve sammankallad. Den 17 föreslog representanten för Paris sjette-valkrets, sosialisten Jules Ferry att ingifva en protest mot sessionens inställande, ett förslag, som lock ej vann tillräckligt understöd. Deremot blef venstern enig om att inlemna följande xe interpellationer: 1) angående oroligheterna Paris från den 7 till den 12 Juni; 2) om len inre politiken, den sista ministbr örä Iringen deri inbegripen; 3) om den franska itrikespolitiken. Hvar och en af dessa fråsor är af beskaffenhet att lätteligen kunna eda till vidlyftiga och passionerade debatter. Im man härtill läsoer oranskningen af de