Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 3

Kristna församligen anmälde sig nu bland de många andra begrafningskollegierna. Biskopen blef ansvarig chef för samfund. Diakonen, som blef kyrkogårdens förvaltare, bade egenskapen af den person, som under namnet actor eller syndjcus besörjde gemensamma egen: domen. I följd bäraf blefvo biskopens och diakonens namn kända af styrelsen, som etta stod i förhållanden till dem och skunile unlerrättas om personalombyten. Sålunda kommer kännedomen om åtskilliga påfvars namn ej från kyrkans arkiv, utan från romerska prefekturens, der man noga bevarade ogh rer vistratorn hade att söka längderna som officiella intyg. Detta är kyrkans första förbindelse med stater, 4 Vi ha nått det ögonblick, då dessa band tillkommo, som sedan blefvo så hårdt åtdragna. Om kyrkan trodde sig vinna mer säkerhet och lugn härigenom, så bedrog hon sig. Detta skydd blef henne-dyrt. Kejsarne kände henne bättre och lade direktare handen på. Då de slå, rikta de hugget mot hufvudet. De känna hans aamn och adress, De fängsla, landsförvisa eller döda chefen efter behag och förbjuda efterträdare. Kyrkogårdarnas rätt ändrades också. Då. de voro privategendom eller åtminstone skyldrade som en stor familjs tillhörighet, .vågade man ej röra dervid. Som kyrkans gods rönte de hennes öde. De lades i beslag af rättsbetjenter, plundrades af kejsarens soldater, och de kristna måste ofta sjelfva förstöra eller fylla dem för att undgå plundringarng. G 5 I början anade man ej sådant. Ömcillernas begrafningsplats, utvidgad och förskönad efter donationen, kallades af de kristna företrädesvis kyrkogården, och fick sedan Callisti namn efter förvaltaren, Märkligt är, aft päfvarne efter Zephyrinus der begrafvits. Man har undrat öfver, att påfvapne hastigt