Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 2

des att föra Berenger från den rätta tron. Tvärtom var hans slägting angelägen att han skulle bivista den protestantiska gudstjensten öfverallt der så kunde ske, och behandlade honom i öfrigt blott såsom en gäst, som han visserligen beskyddade, men som föröfrigt var honom så främmande, som om han varit född i England. Och dock visade chevaliern alltid en viss uppmärksamhet mot honom såsom varande slägtens hufvudman, hvilket gjorde att ynglingen kände sig verkligen. slägt med honom, och under hela resan föll det af sig sjelf att chevaliern skulle vara den egentlifan styrande och Berenger den mycket fri ostigt betalande, Sålunda hade de resande upryätt grannskapet af Paris, när ett slanmer af silfverkedjor och ljudet af hästtraf tillkännagaf att ryttare närmade sig innan man ännu fått sigte på de adelsmän, åtföljda af en trupp tjenare, som kommo våra vänner till mötes. Alla dessa voro grannt klädda, med plymagerade hattar och korta spanska kappor öfver axlarna, och deras hästar voro behängda med en massa kedjor och plåtar af silfver. Då de kommo närmare, utropade chevaliern genast; Ah! det är min son! Jag visste att han skulle komma och möta mig! Och på en gång sprungo far och son af sina hästar och rusade i hvarandras armar. Berenger fann att höfligheten fordrade att också han steg af och omfamnade sin kusin, men han gjorde det med en viss motvilja för hela den yngre chevalierens personlighet, Ett moln af vällukt liksom omgaf honom; han bar ringar i öronen; hans riddrägt var af den utsöktaste elegans, och han tycktes ogna en öfverdrifven omsorg åt en liten, mörklagd, mager fysionomi un figur, hvars enda förlätliga drag var ett jupt svaj enomträngande ögon, ett par djupt svarta, g gande öga