Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 2

den förre i Monsieurs suite, den senare i enkedrottningens. Han hade kommit endast och allenast för att möta sin unge kusin, och efter sin yttersta förmåga bistå honom, följa honppm till Paris och införa honom i hofvet. Berenger som hade börjat fiona sex engelsmän litet besvärliga att föra genom Frankrike, fann en stor lättnad vid att icke längre vara den enda i hela sällskapet, som kunde tala franska, och chevaliern antydde också att han talade språket med en gruflig normandisk accent, som aldrig skulle tålas IH hofygt; hur väl den än försteds på lanz et. Vidare besåg honom chevaliern från topp till tå, talade om parisiska skräddare och lärare i konsten att föra sig väl, och lät honom på det artigaste sätt i verlden förstå att han hade alldeles för mycket figur. Det var kanske modet i England att vara så lång; här var ingen af en sådan växt, utom hertigen af Guise. Han, i sin ställning och med sin hållning, kunde uppbära en sådan längd, men — vi ärp bom Gud skapat oss och måste finna oss deri, så godt vi kpnpa.x Och hans axelryck och bekymrade utseende gjorde att Berenger ett ögonblick nästan blygdes öfver sin högväxta gestalt, hvaröfver de alla der hemma voro så stolta. Men han sansade sig genast och frågade; Och hvarför skulle ifte jag kunna vara lång, såväl som hertigen af Guise? Vi få 8e, ädle kusin, svarade han med en löjlig, ironisk bugning; vi ärg som Gad skapat oss. Allt ligger i användandet af våra egenskaper och om vi hade fördelen af god undervisning, kanske ni kunde till och med, göra er längd till ett nytt behag. År jag då en sådan stor, grof pojke? imdrade Berenger inom sig. De tyckteinte så der hemma. Nej; heller gjorde drotiningen det, Hon sade att jag var ep präkv