san i slottskapellet vid Leurre, och öfvergången derifrån till gudstjensten vid Hurst Walwyn, var för honom knappt märkbar. Derföre, då han tillbragte en söndag i Rouen och bivistade en calvinistisk gndstjenet blef han ganska missbelåteh och ansåg värmån och hjertligheten deri såsom brist på vördnad. Den söndag han tillbragte på Leurre, gick han i messan i den gamla rundbågskyrkan, der han och Eustacie hade spelt hvarandra så många spratt vid hans moders fötter, och fått så många varnande och bestraffande slag af skaftet på hennes solfjäder. Allt hvad han der såg tilltalade honom icke, men han fann messan betydligt hättre än hugenottmötet, och var alls icke beredd på att fijrstå eller ingå på mäster Adderleys harm öfver detta afguderj, som han kallade det, försäkrande att Berenger af alla trogna protestanter skulle anses som en affälliog från sin tro. Mäster Adderleys enda förhoppning var nu att ingen skulle få höra talas derom, hvaruti han emellertid missräknada sig, ty midt under hans straffpredikan steg der in i rummet gen liten, torr, brun, mörkögd mån i en mycket grann dräg! . grönt och guld, som med en plymagerad hatt i handen, kastade sig, så närå han kunle nå dit upp, om Berengers hals geh kallale honom ädle kusin och dyre barona. Ynglinger stod ett ögonblick alldeles orörlig f förvåning, Inom sig tänkande att Tithon nåste hafva sett ut alldeles så; och prat ldeles så, just när han blef förvandlad till äshoppa, men snart drog han sig till minnes tt detta måste vara chevalier de Ribaumont, ich försökte någorlunda godtgöra sin brist å artighet. Den gamie herra, hage som det ycktes, kommit från Picardie der han lefde vå soupe maigrei en vrå af sitt fäderneslott, nedan hans on och dottar voroj vid hofvet; j