Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 2

RNA till sir Francis Walsingham, ambassadören, och alla andra som kunde vara honom till nytta vid franska hofvet, skulle ytterligare förvissa honow om ett gynnsamt mottagande der, . Sedan hade han i sällskap med mr Adderley och fyra eller fem tjenare farit öfver Kanalen och till slottet Leurre, der han blef -med hänförelse mottagen af den gamle hofmästaren Osbert. Den gamle hade låtit uppfostra sin son Landry, Berengers fosterbroder, att blifva hans kammartjenare och hade låtit lära honom alla konstens hemligheter i fråga om hårfrisering, klädsel och kirurgi, hvilket allt på den tiden tillhörde en adelsmans kammaärtjeoare att förstå. Och Landry, en rack, skarpsionig sormandisk yngling, blef en värdefull tillökning i tjenareskaran, hvars ledning genom ett främmande land, deras unge herre just icke fann så lätt. Mäster Adderley trodde sig kunna franska utmärkt väl, men det bokspråk han talade var till ringa eller ingen nytta, och han föll snart i en osäkerhet som gjorde honom alldeles förvirrad och fullkomligt onyttig för hans pupill, hvilken, ehu:u en förträfflig yngling och fullproppad af klassisk lärdom, dock blott var en nittonårig yngling man erfarenhet: och verldskännedom. Lord Walwyn var, som vi sett, en af dem, hvilkas religiösa åsigter helt litet och småningom förändrat sig och hans huskaplan hade blott uteslutit ur den gamla ritualen el: ler upptagit af den nya, så mycket som var oundgängligen nödvändigt. Om den saligen afsomnade baronen af Ribaumont någonsin varit så frisk att han kunnat gå i kyrkan vid Hurst Walwyn, skuiie han visst ännu ansett sig dväljas i mörkrets rike. Mer som han aldrig öppet afsvurit sin tro i fäderneslandet, så hade Berenger alltid bivistat mes