Aftonbladet – 20 juli 1869, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Från Avasaxa. En resande, som företar git resät till Avasaxa för att skåda midnattssolen, skrifver Le Blekingsposten om sin resa bland anrat följande: vid H paranda vidtager finska språket, hvilket äfven på svenska sidan är det enda, som talas af allmogen i dessa trakter. Så mycket angenämare öfverraskades jag af att mellan Kuckola och Korpikylä gästgifvaregårdar (kabbalistiska namn!) få en skjutsgosse, som kunde tala både svenska och finska språken, och jag har honom att tacka för min första lektion i finskan. Då jag frågade gossen, som var temligen qvick, huru han fått lära sig svenska, berättade han med en viss stolthet att han gick i skolan, och läste historia och geografi etc. Jag sporde honom derpå hvad nuvarande konungen i Sverge hette, hvilket han efter något betänkande besvarade med Carl den femte. Jag baxnade i början ver vid denna upplysning af en KOngLinE, som dertill var H. M:ts undersåte, men till sin ursäkt förklarade: han, att han endast läst till Ivarska ätten, hvarföre jag insåg obilligheten af att examinera honom i nyare historien. Vid Niemis mötte jag ett sällskap amerikanare, herrar och damer, insvepta i alla möjliga kapprockar och resfiltar, jemte prins Carl af iern, hvilken senare reste inkognito, under namnet grefve von Drechsel, och som alla voro på återvägen redan midsommaraftons morgon. Såsom resande kommo vi naturligtvis i samspråk, och främlingarne före klarade att som de ville fara med Thule, så hade de ej tid att vänta längre på midnattssolen, men hade dock sett den mycket sent en afton. På Avasaxa hade de dock ej varit. — Efter hvad jag i Ruskola hörde hade sällskapet nästan hela tiden uppehållit sig på a nd och hufvudsakligen lefvat af t. Något som gjorde de hederliga Ruskolaboerna ett ogement nöje, var amerikanarnes sätt att spisa filbunke. De åto den nemligen med knif och gaffel, men detta blef nästan ett motstycke till Danaidernas såll, ty att taga filmjölken i långa banor, blef dem otroligt segt. — len vi återgå till undertecknad, som efter en högst ruskig nattresa pr rapphöna först vid framkomsten till Ruskola fick ett par timmars sömn. Andtligen på aftonen kunde jag med Braun utropa: Så står jag nu på Avasaxas topp! —1553 (Oändligt intressant, min vän, att höra.) Ser Phoebi hästar stanna i sitt lopp! (Nu ljög du, som poeter alltid göra!) Ja ola slog sista raden in, ty solen syntes ej denna afton; emellertidvar bygdens allmoge jemte åtskilliga resande samlade å Avasaxa, der stockeldar voro uppgjorda och der den oumbäree kaffekannan rök; svenskarne hade slagit sig tillsammans i ett par grupper. En stor nyfikenhet rådde på berget om hvem som vore den väntande rinsen, hvars afresa icke var allmänt bekant; varje resande betraktades misstänksamt, och mer än en främling fick mot sin vilja spela rollen af förmenta prinsen. Bland notablare resande lästes i ett par gästgifvaregårdars dagböcker H. H. Påfven med tre kardinaler och en bandit,, men anteckningen syntes) vara något apokryfisk. De resandes respektive namn inhöggos bland hundratals andra i berget, af enkom medföljande stengravörer, ty man är alltid svag för ett odödligt namn, helst när det kan förvärfvas för så bi