Aftonbladet – 20 juli 1869, sida 3

sf stentvsterierna ännt oinvigdelänstnannen göra Hade har förklarat ersättningen allt f knappt tilltagen, så hade han otvifvelaktig mötts af krångelmakarens bondsluga: — Nå, men hur mycket skall det vara, då Det gafs således ingen annan råd än at I svälja förtreten och tiga. Dagen hade lik: i väl icke gått till ända, förr än Ö. skaffa i sig reda på, hur mycket han egde rätt at Itippbära 1 lösen för en stämning. Den pro ;cesslystne gamle kom sedermera ofta äter samma ärende, men hvarken han eller Öhmar Tlåtsade sig då minnas något om stämningen Inumro ett. Då Mo socken, likasom kustsocknarne i Helsingland i allmänhet, icke företer något som gör ett längre uppehåll bär behöfligt. begifva vi oss nu vidare norrut. Jag misstänker dock starkt, att du en stund vill uppehålla dig på Mohed, exercisplatsen för Helsinge regemente, och som vi från Mo Myskje blott ha ett kort stycke väg dit, taga Vv alltså renslarne på ryggen och knoga af. Först nu-erinrar jag mig, att jag i förra brefvet lofvade att under vägen från Myskje berätta dig något om gubben Öhman. Som jag emellertid nu finner, att jag, så att säga, ått mig sjelf i förväg, eftersom du redan känner vad jag sjelf i detta ämne vet, beder fag få godtgöra mitt löftesbrott genom att berätta dig en anekdot om en annan präktig gubbe, som på, sinom tid bodde här i socknen — lagman Ödmann. ä ka en half mil från den ypperliga gästgifvaregård vi nyss lemnat, efter den väg som derifrån leder till vestra Helsing!and och som från Arbrå socken följer Ljusne eir allt upp till Herjeådalen, ligger Mo kyrka, uppförd i senare tider, i en stil, så enkel, att man skulle vilja kalla den enfaldig. Ejlångt från 0 ligger en liten vacker landtegendom, Florsbacka, och just här bodde i lifstiden den för sina kunskaper, sitt briljanta hufvud och humoristiska skaplynne bekante lagmannen Ödmann, han som skrifvit de qvicka orden till Voglers krångliga men herrliga olska, och en massa tillfal) Ah Sr fällighetsvers, alla blixtrande af snille, humor och satir. Salig dmanrn lärer i lifstiden icke varit den, som snart blef svarslös, men han fick dock en dräng på halsen som vid ett tillfälle lyckades alldeles förstumma den utmärkte juristen och dialektikern. Så här har jag hört historien derom: Gubben lagman steg alltid tidigt upp; och redan klockan fyra på morgonen fann man honom vid arbetsbordet. en hans s. k. husbonddräng,, rättaren, hade icke samma prisvärda vana, utan försof sig gerna. En, vacker sommarmorgon klockan 7 föll det Ödmann in att fråga efter husbopddrängen. Man svarade honom, att denne ännu låg och sof. . ed skäl förargad öfver en så utvecklad lathet hos den, som näst husbonden skulle hafva, uppsigt öfver arbetsfolket vid gården, går ÖO. ned i drängstugan, der han fanu sin man i fullt arbete med att dra timmerstoekar. O. ruskade på den bekymmerslöse dagtjufven, men det dröjde både länge och väl, innan han lyckades få honom vaken. Sedan detta likväl ändtligen gått för sig, börja e lagmannen sin straffpredikan sålunda: : Hur f:n kan du ge dig till att sofva som n sten ännu, då klockan är 7 på morgonen? fag sjelf kan omöjligen sofva längre. än till lockan fyra... Drängen gäspade först några gånger anan an svarade: Jag har godt samvete, jag. Och så vände lan sig mot väggen. Gubben Ödmann stod stum som en fisk nför en så oerhörd oförskämdhet. Han fann mellertid det lakoniska: svaret på sitt sätt å ypperligt, att drängen efter den dagen fick ofva hur länge han ville. Gubben Noach.