Aftonbladet – 20 juli 1869, sida 2

förståndig nog att svara: Var inte rädd för det, Lucy; hon är en rik arftagerska och kan få se alla hofvets kavaljerer för sina fötter. Ah, men du... Jag är mycket bra här, der du icke sett annat än klumpiga Dorsetska adelsmän, som aldrig varit hvarken i London eller Oxford, eller bortom sina egna plogland, sade Berenger; men var viss på att hon blifvit uppfostrad till att sätta värde på det fina sätt och den ädla hållning, som nu brukas i Paris, och att hon skall vara lika så hbjertans glad att bli af med en hederlig man och en protestant, som jag är att slippa ifrån en fransk docka och en papist. Kan du hinna sluta mina spetsmanchetter i nästa vecka, Lucy? Det är jag viss om att ingen hofman bland dem alla, skall bära så fina spetsar och af så smakfullt mönster som dessa. Och Lucy smålog, glad och smickrad. Utbytet af Eustacies sällskap mot den milda Lucys, hade för Berenger varit ett utbyte af evigt krig, mot evig fred, och hans belåtenhet med sin lilla syster, som han från början blef lärd att kalla henne, uttalades i varma ordalag. Som broder och syster hade de alltid redan ansett hvarandra, och endast under de sista få månaderna hade vissa möjligheter blifvit af familjens äldre medlemmar afhandlade, hvilka dock på nDågot hemlighetsfullt sätt spridt sig, och de unga mera kände än visste detta, dock utan att det vanliga lugna förhållandet dem emelan stördes deraf. Båda voro så unga, att kärlek var för dem blott den obestämdaste, ormlösaste dröm; och Lucy, i sin säkra tro utt Berenger var den vackraste, tappraste ch utmärktaste kavaljer på jordens rund, roade sig föga öfver sin blifvande del i hoom. (Forts.)