oupphörligt, att säga till regeringen: vi vYJja hafva denna fråga ordnad så eller så, så bar representationen i sjelfva verket äfven i denna del af lagstiftningen samma makt, som om grundlagen föreskref, att konung och Riksdag skulle gemensamt fatta beslut. Ty äfven om det bestämdes, att begge statsmakterna skulle rhed hvarandra dela den ekonomiska lagstiftnipgen på samma sätt som förhållandet nu är med grundlagen och våra allmänna lagar, voresju ingenting, som hindrade konungen att vägra sanktion på ett af Riksdagen fattadt beslut, och den enda skilnaden mellan det föreslagna stadgandet och det nu gällande ligger således i namnet, ej i saken. Ville man deremot förvandla den ekonomiska lagstiftningen derhän, att den skulle behandlas på samma sätt som stiftandet af de allmänna lagarne, kunde detta lätt leda till ett resultat, motsatt det, man åsyftat. På samma gång nemligen de ekonomiska lagarne innehålla större principfrågor, äro de uppfyllda af en mängd reglementariska detaljer, och skulle representationen befatta sig med alla dessa, komme den lätt nog att på dem hänga upp sig. Det vore ej heller omöjligt för en regering, som deraf ville begagna sig, att leda representationen från sjelfva grundsatserna, det enda hvarom en representation bör uttala sig, in på detaljerna och på sådant sätt göra sjelfva lagen om intet. Nu -deremot kan Riksdagen uttala sina önskningar i afseende på frågans principer och lemna åt regeringen besväret att ordna detaljerna så, att de icke stå i strid med dessa principer. Hela frågan är således nu; huru Riksdagen skall kunna göra sina önskningar hörda hos regeringen, och jag har redan angifvit de båda medel Riksdagen i förevarande afseende har att anlita: å ena sidan dess uteslutande bestämmanderätt at alla anslag, och å den andra införandet af det parlamentariska styrelsesättet. Vid sådana förhållanden kan man förstå, att de stora hufvadfrågorna komma att efterhand öfverflyttas från den ekonomiska lagstiftningen in på den allmänna lagens område, så att till slut i den förra icke qvarstår något annat än en mängd reglementariska detaljer, hvilka det vore lika dåraktigt att Riksdagen skulle diskutera, som att regeringen skulle ensam afgöra hufvudfrågorna. Det förslag, som väckts i denna syftning, har också på dessa grunder blifvit af Riksdagen afslaget, och jag tror att vi icke förthy utan den ringaste väda kunna emotse en lycklig utveckling af våra politiska förhållanden ur denpa synpunkt. Om jag således i detta afseende motser framtiden med lugn, kan jag dock icke dölja för mig, att ett moln hvilar öfver vår framtids politiska himmel. Vårt försvarsväsende har nemligen ej ännu, icke ens vid senast tilländagångna Riksdag, kunnat ordnas på sätt önskvärdt varit. Ingen må likväl tro, att Riksdagens arbete i denna väg varit fåfängt; det torde nog, om det ochså komme att dröja någon tid, leda till en för nationen fullt tillfredsställande lösniog af frågan. AF den i ämnet förda diskussionen framstår omedelbart för mig ett resultat såsom alldeles gifvet, och hvilket det gällar att taga fasta på, nemligen att genom knektekontraktens lydelse rotehållarne verkligen måste anses befriade från all. laglig skyldighet att utan ersättning ingå på ytterligare åtaganden i afseende å försvarsväsendet. Detta är en fråga, som varit synnerligen mycket debatterad och omstridd, och i hvilken min åsigt strider såväl: mot majoritetens inom den komite, som i första rummet naft att handlägga frågan, som mot regeringens, hvilka båda sett densamma ur en annan synpunkt än jag. Man har påstått, att, då roteringen icke befriar från skyldigheten att till fäderneslandets försvar gå man ur -huse, så skulle derat följa, att, ifall allmän värnepligt införes, detta icke vore något annat än en praktisk tillämpning af en grundsats, som redan förut är gällande. Jag menar dock att det ligger en stor sofism i ett sådant påstående. Det är visserligen sannt, att ingen fritages af inre eller yttre skäl att, såvidt krafterna medgifva, utgå till fäderneslandets försvar, när så erfordras; och om man tänker sig en allmän värnepligt, som skulle upphöra vid 50 års ålder, kan väl ingen anse sg befriad, äfven om han är öfver 50 år, från förpligtelsen att i farans stund, efter måttet af sina krafter, söka värna fosterlandet. Men det är en betydlig skilnad häremellan och antagandet af ett nytt försvarssystem. Ingen bestrider den urgamla skyldigheten att tjenstgöra, då det ifrågasättes att gå man ur huse, men väl skyldigheten att ingå på ett ordnande at vårt försvarsväsende, hvarigenom nya tunga bördor, jemte de gamla skulle läggas på rotehållarne, oaktadt dessa i sina knektekontrakt synas hafva erhållit en gång för alla befrielse från allt dylikt. Emellertid är det klart, att sådana strider som de, hvilka föranledts af dessa olika åsigter och som så upptagit Riksdagens verksamhet, att den endast frambragt negativa resaltat i detta fall, icke kunna leda till ett tillfredsställande ordnande af vårt försvarsväsende, såvida icke billigheten kan föra till en sammanjemkning af de olika meningarne. Häremot ställer sig den, såatt säga, militära pedantismen med alltför höga anspråk från sin synpunkt. I är inkom regeringen med ett förslag till Riksdagen, hvilket måhända var ganska förträffligt uv militärisk synpunkt, men som hyllade en grundsats, hvilken jag tror svenska nationen i allmänhet ogillar, nemligen att den stående armen skulle ökas utöfver hvad den nu är, något som naturligtvis innebär ett underskattande af den allmänna värnepligten — på samma gång dock en atsträckning af denna senare blef föreslagen, Man vågar icke ur militärisk synpunk erkänna, att den egenptliga folkbeväpningen har någon betydelse för landets försvar. För min del anser jag också, att våra militärer icke ega det förtroende för folkbeväpningens betydelse, att de kunna uppfatta den på det sätt den bör uppfattas, för att kunna göras sådan som landets behof-kräfver. Skall någon sammanjemkning af de olika åsigterna: försiggå, måste stammen helt betydligt inskränkas, och efter hvad jag kunnat förnimma, tror jag att våra militärer kunna gå in derpå, liksom jag å andra sidan anser, att äfven rotehållarne, utan att behöfva göra några nämnvärda uppoffringar, kunde vara något medes RR