a genheter bör man undanrödja, för att de medborgerliga studierna må få tillfälle att göra a sina anspråk och kraf fullt gällande. Jag r Iskall ej vidlyftigare utveckla denna fråga, t Iehuru mycket kunde vara att tillägga, men kljag tror, att med den utgåvgspunkt jag sjnyss angifvit öch med betonande i allmän. het af den satsen, att skolundervisningen ;, I må erhålla en mer och mer praktisk riktning och bedrifvas med allt större och a Istörre frihet, jag uttalat de allra vigti. I gaste principer, som härvid böra följas; och jag vill endast i afseende å de högre läroverken reservera mig emot den åsigten, att detta kyrkans ingripande i skolan skulle i någon mån befordra den egentliga lärdomen och bögre bildningen. Hvad kyrkan beträffar, börjar äfven den i våra dagar antaga en verksamhet, som alltmera blir af bety.Idelse för och inflytande på det allmänna lif, vet, då den derernot hittills, ryckt åt sidan :Jaf hvarjehanda omständigheter, äfven den jag ; nyss antydt, icke kunnat egna sig åt sitt egentliga mål, såsom önskligt varit. Vinärma oss dock dit mer och mer, och äfven den senaste Riksdagens resultat på detta fält måste från kyrkans sida anses såsom särdeles hugnande, enär Riksdagen antagit en ny dis, Isenterlag och en lag för främmande trosbe jkännares andaktsöfningar, hvarigenom kyrkan kommer att befrias från en mängd stridiga och för henne skadliga elementer, hvilket gör, att hon med mera samlad kraft kan vinnlägga sig om det stora mål, hon har sig föresatt. Många af de frågor, jag här vidrört, ha varit af en genomgripande vigt för vårt samI hällsskick, men jag får likväl bekänna, att Hjag för min del icke med hänsyn till deras politiska betydelse uppskattar någon af dem Iså högt som den, hvilken jag nu går att omnämna, och hvilken måhända torde få anses !lsåsom den allra förnämsta af de frågor, som under de senaste riksdagarne varit bragta å Ibane. Det är påtagligt, att efter den nya Irepresentationens tillkomst den frågan först måste framställa sig: hurudan är denna representations ställning till regeringen? År dess makt och inflytande i samhället gentemot regeringen större ellef, mindre än den gamla representationens? År det svenska i folket genom denna representation satt i tillfälle att bättre än förut göra sina önskninIgar och åsigter i afseende på det allmänna Igällande? Det är klart, att för den nya representationen ingenting var angelägnare än att i detta fall beakta sin ställning och, om den lyckats intaga en tillfredsställande ställning, söka göra att denna blefve stadgad och befästad. Detta spörjsmål är ett af de mest grannlaga i en konstitutionel stat; det gäller nemligen här att bestämma gränserna för de båda statsmakternas ömsesidiga inflytande på ett sådant sätt, att regeringen icke mister den kraft och styrka, som hvarje regerivg i-hvarje styrelsesätt måste ega för att kunna vara nyttig, och tillika så, att folket lemnas tillfälle att göra sin vilja gällande. I detta ämne hafva principfrågor af den största betydelse diskuterats vid Riksdagen. Den första af dessa var måhända frågan om handelsoch sjöfartsfondens indragning, hvilken, som vi veta, under nästl. års Riksdag en gång botade med en ministerförändring, som dock. afböjdes, men hvilken vid innevarande års Riksdag regeringen utan något motstånd gått in på. Men en ännu större fråga var den, som vid sistnämnda Riksdag väcktes, angående representationens rätt i afseende å de s. k. ordinarie anslagen, hvilka hittills ansetts en gång för alla bestämda, och så bestämda, att det icke längre stod i representationens skön att rubba dem, utan att regeringen i detta fall egde utväg att regera i trots af representationen, Representationen har för sin del icke velat understödja en sådan mening, och äfven jag har i detta afseende stått på majoritetens sida. Jag har nemligen trott, att Riksdagen eger en ovilkorlig rätt att bestämma öfver alla anslag, såväl extra-ordinarie som ordinarie, och att svenska folkets representanter borde ega en obegränsad makt öfver alla statens tillgångar. Deruti ligger i sjelfva verketden verksammaste och mest tillfyllestgörande kontroll från representationens sida öfver regeringen, och någon annan sådan torde knappast vara behöflig. En annan omständighet tillkommer såsom i högsta grad nödvändig, för att förhållandet mellan regeringen och representationen icke skall kunna uppträda i form af då och då inträffande brytningar och för att båda statsmakterna skola kunna samverka till det stora helas bästa, och det är åvägabringande af en sådan sammansättning af konungens statsråd, att dess medlemmar vid hvarje tidpunkt verkligen äro ett uttryck af representationens åsigter, åtminstone i de stora frågor, som för tillfället stå på föredragningslistan. För detta ändamål eller för att komma till hvad man kallar en parlamentarisk styrelse — det tjenar ingenting till att dölja detta uttryck, som visserligen hos många eger en mindre god klang, men som likväl förr eller sednare måste bana sig väg äfven till vårt statsskick, såvida representation och Iregering skola kuana arbeta med den. kraft joch samverkan, som är nödig för åstadkomI mande af lyckliga resultat — för att komma dit, säger jag, synes i första rummet föränI driogar behöfliga i afseende på statsrådets sammansättning och statsdepartementen. Ett förslag i denna syftning har vid en föregående Riksdag blifvit väckt i könstitutions-utskottet och understöddes då af mig, såvidt i min förmåga stod; men jag beklagar, att icke tregeringen sjelf förordat detsamma, hvilket jag dock hoppas den skall göra, när den lär Isig inse hvad som med dess egna och nationens fördelar är bäst förenligt. Om statsrådet kommer att utgöra en representation af representationen och således vara ett uttryck af representationens åsigter i de större och vigtigare frågorna, då skall regeringen framstå såsom en ledare af hela samhällsarbetet och erhålla en kraft, hvaraf den under inga andra omständigheter skulle komma i åtnjutande. Så har styrelsesättet utvecklat sig i EngTland, der, med långt större teoretisk makt fhos konungen än den vår egen konung eger, .tman likväl bragt det derhän, att det är ol kets önskningar, uttalade i parlamentet, som äro representerade i statsrådet. I nyss ani tydda syftning har deremot hos oss äfven I Tre es Sa