Rektor Siljeströms Riksdagsredogörelse. (Slut. fr. lördagsbl.) I så måtto öfverensstämmer jag med dem, som önska borttaga privatbankernas sedelutgifningsrätt, men jag tror att ötverensstämmelsen oss emellan stannar dervid; ty en sådan åsigt som den, att riksbanken skulle ha till ändamål att förtjena penningar åt statskassan, har jag aldrig kunnat riktigt fatta. Jag anser nemligen, att staten lika litet genom riksbanken bör försöka skaffa sig förtjenster, som den bör det genom monopoler t. ex. på tobakseller hvitbetssockertillverkning eller någon annan iodustri; ty allt sådant bör, i min tanke, lemnas åt den enskilda företagsamheten. Riksbanken har ett högre ändamål, och det är att upprätthålla och befästa sjelfva grundvalarne för cirkulationen af våra bytesmedel. Då jag nämnde jernvägarne och privatbankerna, så har jag angifvit de ämnen, som måhända allvamest intressera Riksdagen och vid hvilkas behandling man kan vara säker att finna alla platser på alla bänkar inom kamrarne besatta, åtminstone i allmänhet taget. Jag ber nu att få öfvergå till ett annat ämne, om hvilket man icke i thy fall kan säga detsamma, allrahelst då — åtminstone har förhållandet varit sådant i den kammare jag tillbört — detta ämne, såsom mången gång händt, kommit att föredragas i något eftermiddagsplenum. Vill man se bänkarne tomma, vill man se de ledahde personerna inom kamrharen oroligt vandra omkring på golfvet och önska slut på diskussionen, skall man komma upp dit, då en skolfråga behandlas. Jag vill icke tillskrifva denna omständighet liknöjdhet för skolans angelägenheter, utan har den snarare sin grund deruti, att man litet hvar föreställer sig, att för närvarande på detta fält icke är mycket att göra... Jag lemnar derhän, hvilka orsaker man kan hafva till en sådan föreställning, men jag tror, att detta fält är ett af de vigtigaste för representationen att bearbeta, och att, oaktadt vi på senare tider gjort ganska vackra framsteg i denna väg, ännu återstår