bliva den egentngt ITruktyriupandac. Icaet emellertid åt de konstnärer, hvilka, trots allt detta, ej uppgifvit hoppet, utan arbeta oförtrutet ör ett mål, som ännu endast vinkar i fjerran! Utställningen, fastän naturligtvis föga rik på historiska ämnen, erbjuder likväl åtskilliga intressanta utgångsoch jemförelsepunkter. Hrr Ekman, Brusewitz och Blackstadius visa oss olika utvecklingar af vår historiska skola från 1820och 30-talen, af Sandbergs och hans samtidas läror och föresyn. Den sistnämnde synes dock i sin Maria Magdalena fullkoroligt hemfallen åt en sliskig sentimentalitet, liksom hans genre Greta Haapasalo, utmärker sig genom oklar sammanställning och en mer egendomlig än vacker färg. År Brusewitz, hvars genre Fiskarens hemkomst gör ett behagligt intryck genom kompositionens trohjertenhet, tillfredsställer oss mindre i Bonden, som skall till tinget., i hvilket stycke man äfven märker spåren af den söta naturförsköning, som Tysklands konstnärer en tid bortåt öfvade på 1830och 40-talen. Hr Blackstadii stora tafla, Biskop Sigfrid döper i Göta land, hade vi redan 1866 tillfälle att taga i skärskådande; säkert är att hon genom sin storartade komposition. och de många redbara förtjenster, öm hvilka kon vittnar, förtjenade en plats i vårt nationalgalleri framför ganska många af de moderna landskap, med hvilka det år från år belamras. I Wahlbom och Höckert har utställningen representauter för den något yngre generation, som på 1840-taldt begynte utvidga gränserna för vår historiemålning. Den förres snillrika raskhet och virtuositet i formen framlyser, liksom hans mycket vårdade färgblandning, ypperligt i det stora stycket Gustaf Adolf vid Stuhm, hvaremot hans oförmåga, bredvid hans mästerskap i teckning och färg, att skapa ett uttryck för en betydelsefall situation äfven får en slående bevisning. Höckert åter ter sig mindre till sin fördel, i det hans Monaldeschis mord, ett af hans ungdomsarbeten, ännu ej mer än antyder den skicklige färgblandaren, men deremot objelpligt blottar tecknarens och uppfinnarens svaghet och teatraliska tomhet. Ett täckt qvinligt studiehufvad är ett angenämt vittnesbörd om Höckerts tekniska verve, hvilket vida öfverträffar hans stora duk i värde. Och så stå vi redan vid det yngre slägte, som nu tagit vår historiemålning om händer. När vi säga vår historiemålning, vill det dock ej betyda, att dessa konstnärer måla våra historiska minnen, ty från dem hemta hrr Malmström och Winge ej sina ingifvelser. Det är myten, sagan och den sagolika tiden som i dem funnit skildrare af stor dugtighet och med allvarliga afsigter. Hos den förre är emellertid ett genreartadt drag alldeles omisskänneligt, och man har satt i fråga om ej just genren är hans egentligen starka sida, och om ej hans sagobilder sparare äro att anse som på förståndsväg tillkomna arbefen än som alster af en ursprungligt ska-. pande fantasi. Ragnar Lodbroks söner,, föröfrigt ett af konstnärens tidigare stycken, vittnar, enligt vår åsigt, om en förblandning af det starka med-det råa och fula, på samma gåog det tydligt visar hän på genren som den grund, hvarar det uppvuxit. Likaså gör Kung Heimer och Äslög, i hvilken det historiska momentet alldeles gått upp i genre och landskapsstämning, ehuru det föröfrigt är ett särdeles vackert och fint stycke. Isitträtta esse synes oss konstnären i Odygdenp,! hvars täcka färg och glada komposition göra: det lifligaste ivtryck, jemte det de vittna om en begåfning, som ej behöfver söka ämne inom den vanliga något utnötta kretsen. Hr Winge har tagit det nordiska på brinnande allvar och uppfattar det i stor stil, ehuru det ej kan nekas, att man i hans kolossala figurer finner en tyngd och en torrhet, som ej anträffas i den föregåendes smärre taflor. Olof Tryggvason och Sigrid Storråda i Konghäll, är i färgen ett af mästarens bästa arbeten; men kompositionen är något enkel, och ämnet ligger för öfrigt utanför den sfer, hvilken berör äfven den bildade delen af allmänheten. Ingeborg, kung Yngves dotter är en vacker bild, endast med något för mycket kraftiga proportioner, för öfrigt ganskal nordisk) i uppfattving. Hr Winges kolkar-: tonger behandla mytiska figurer och äro egentligen att anse som förstudier för framtidaj arbeten. Konstnärens säkerhet i framställningarr af stor skala visar sig genom dem från en ganska fördelaktig sida. ; Vi ha slutligen att anteckna fröken Rabes: Oedipus och Antigone, en svag bild, mestl: framgången ur porträttstudier och alldeles! oriktig med afseende på kostymen, samt hr Granbergs Venus, en dugtigt utförd efterbildning i Tizians stil, men i afseende pål. egentlig betydelse knappt mer än en god akademistudie. Den danska historiemålningen är särdeles : obetydligt representerad, efter hvad vi kunnat . finna, mer egentligen som ett bihang till genren är som sjelfständig konstgren. J. Sonne har utställt en Paaske-Morgen, hvars religiösa halt torde vara nästan lika ringa som dess konstnärliga betydelse, och hr Storch har lemnat en Thor som drager paa Eventyr, en i färgen ganska god målning, men som för öfrigt synestillkommen efter välbekant recept. Icke heller hr Milh. Pachts historiestycke synes os8 innebära något egendomligt, om ej den stela hållniogen i samtliga figurer och den otympliga kompositionen skola gälla som sådana. Fru Jerichaus tafla Liden Kario, synes oss stå öfver samtliga nu nämnda; ty här är en flägt af den storhet i stil, som historiemålningen kräfver. Men det igrunden genreartade ämnet bildar dock en likartad kontrast mot behandlingen som den viredan vid hennes stora genretafla anmärkte. Denne något lömskt blickande herre som bjuder den oskyldiza flickan sin rödaste gallkrona, är ej något aätt,göra af för historiemålaren. Karins figur tyckes dessutom temligen misslyckad; ty hvarkeh hennes skönhet eliv. Lennes dygd framträda såsom innehållet fordrat, hvaremot hon genom sin smutsighet. påminner om allt annat än behagliga förebilder. Inom porträttfacket möta oss åtskilliga konstnärer af stor betydenhet, och utan tvifvel står denna konstgren i norden på en ganska Hög utvecklingsgrad. Dettaär ingen: ovigtig sak, såsom måhän a en eller annan ! l lnada hålla föra tv rarträttmaålningane ctänd